söndag 14 november 2010

Att klippa sönder tystnaden.

Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Kreativitet
Redaktör: Linda Adolfsson


Jag brukar tänka mig att min kreativitet är lika viktig som min andning. Får jag inte utlopp för min kreativitet kvävs jag i mina känslor. Jag skriver poesi, sjunger i kör, fotograferar, målar, tecknar… Det är mina andrum. Jag känner inte att jag lever utan kreativitet, på gott och ont. Många tror säkert att jag ska berätta om mitt skrivande nu. Om poesin, om romanprojekten. Det tänker jag inte göra. Mitt skrivande är ett måste, något jag inte överlever utan. Kreativiteten är frivillig, något jag hittar livet i.

När jag för fem år sedan var på ett behandlingshem väckte jag och en medsyster en idé till liv. Jag hade skrivit dikter och dagböcker nästan dagligen sen min 11-årsdag. Jag hade sjungit, dansat disco, designat smycken, fotograferat, målat, tecknat… Av all kreativitet jag hade omgett mig av genom åren så var det "kollageterapi" som drabbade mig hårdast.
Det var som om en tornado hade dragit fram över behandlingshemmet. Överallt kunde man hitta små tidningsbitar, rubriker eller högar med tidningar. Det började i målarrummet i källaren och fortsatte sedan in i våra egna rum, där varje steg innebar att man stod på minst en tidning.

Kollage är beroendeframkallande. Vi blev besatta. Oundvikligen. Vissa konstiga symptom uppträdde under de intensiva klippmånaderna. Bland annat tänkte min medsyster klippa i bioduken när vi såg en film på Söderbiografen. Vi förstod inte längre vanliga rubriker utan vände och vred på dem tills de var helt obegripliga. Eller hittade nyheter som var nya för tio år sedan och skrattade högt åt fynden.
Varje liten rubrik eller varje litet ord man klipper ut säger något om personen som har klippt ut det. Då behöver man en klippsyster/broder att diskutera med, analysera, gå på djupet. Någon som tänker lika intensivt som du när du hittar en ordkombination. Någon som brister ut i asgarv när du blir lite för klyschig och dramatisk med orden. Någon som kan förklara den verkliga betydelsen av de ord du försöker vrida till något annat.

Jag och min medsyster byggde vår relation av kollageklippandet och rubrikanalyserandet. Det var ett djupgående sätt att lära känna en annan människa. Vad associerar du till ordet "längtan"? Eller "makt"? Hur vi associerar säger en hel del om vad vi har erfarenhet av, hur vi är formade och hur vi är som personer. Vi kom varandra nära i utklippen. I de ord som hjälpte oss att börja tala om det svarta. Äntligen hade vi hittat ett språk som vi kunde göra oss förstådda på. Ett språk som bröt tystnaden utan att bryta oss.

Jag satt uppe två hela nätter och kämpade för att få ihop det kollage som skulle täcka två väggar i mitt rum. Ett svart för all smärta och ångest som bodde i mig, ett vitt för allt jag längtade efter och älskade i livet. Det var många år sedan och jag drömmer om att utveckla kollageterapin till något mer framöver. Något som kan vara en verklig hjälp för att bryta tystnader. För kollaget bröt min tystnad. Jag kunde genom det börja berätta om mig själv, om mitt liv.

Jag gillar främst det enkla med kollage. Det behövs inte så mycket. Det behöver inte ens bli snyggt. Jag gör kollage för att symbolisera något, uttrycka mig. Med tidningsutklipp, limstift och papper för jag ihop små delar av det som är trasigt eller små delar av mina drömmar och bildar en helhet. Den handlingen i sig ger mig något. Kollage är min kreativa terapi.

1 kommentar:

Ladyintuitionstardust sa...

Härligt beskrivande inlägg! Kollage var länge sen jag gjorde. Det finns verkligen en tjusning i det. Blev lite sugen nu på att göra nått med både bilder och ord..