Jag har alltid varit hemlighetsfull och… led i min ensamhet.

Skribent: Dorota Peczak
 Tema: Att berätta sin hemlighet
 Redaktör: Emelie Jonsson


När jag insjuknade i anorexia för nio år sedan var det ingen i min omgivning som märkte någonting vilket gjorde mig glad. Jag ville inte avslöja min hemlighet, ville inte bli påkommen och kanske behöva berätta att jag inte mådde bra. Men framför allt ville jag inte att någon skulle hindra mig från att nå mitt mål: att bli smal(lare). Det fanns inte i min värld att jag någon gång självmant skulle berätta för mina anhöriga att jag hade problem med maten. Dels var jag rädd för deras reaktion, dels trodde jag att jag skulle klara mig själv. Och mycket riktigt, jag klarade mig själv första omgången. Tack vore mina släktingar i Schweiz. Jag fick tillbringa en hel sommar hos dem och komma bort från mina problem: min ensamhet, min obearbetade smärta efter mammas för tidiga död, pappa som skaffade en ny flickvän och som inte längre hade någon tid för mig, min bror som hela sin fritid spenderade borta från hemmet där mamma somnade in.

Även om mina släktingar inte visste något om mina problem med maten var jag inte ensam längre och de såg mig. De pratade med mig på ett sådant sätt som jag inte kände hemifrån, jag fick gråta ut min smärta och min sorg, jag fick tillbringa livets bästa sommar i Alperna hos människor som brydde sig om mig och jag började äta så småningom.

Visst märkte min pappa och min bror att jag gått ner i vikt men de reagerade inte. De nöjde sig med att jag lagade mat för dem, att jag städade och tvättade och gjorde allt som jag förväntades göra. Att jag inte åt tillsammans med dem verkade inte spela så stor roll. Och när jag efter sommaren i Schweiz började äta igen såg jag ingen anledning att berätta för dem om min hemlighet. Maten fungerade bra i några år framöver. Fram tills jag slutade trivas i mitt förhållande. Då blev maten flykten från verkligheten. Min före detta sambo märkte efter ett tag att jag inte åt men han hanterade det på ett fel sätt vilket resulterade att jag vände mig helt bort från honom. Att han hotade med att berätta för min pappa och min bror som bodde långt borta i Polen och som inte hade någon aning om vad som pågick gjorde inte saken bättre.

Det var en tuff period där jag vantrivdes i mitt förhållande och vågade inte ta mig ur det, hade det kämpigt med maten, samtidigt som jag pluggade till sjuksköterska och jobbade lite extra vid sidan om … och bar på alla mina tunga hemligheter. Det hände att jag bröt ihop och kunde inte sluta gråta, att jag fick gå hem från skolan för jag hade för mycket ångest för att sitta kvar. En gång grät jag över en hel fest och kunde inte lugna mig, en annan gång bröt jag ihop på praktikplatsen och fick skjuts hem av min handledare. Ändå var jag inte mogen att berätta för min pappa och min bror att jag inte mådde bra. Återigen var det rädsla för deras reaktion, framför allt, men även skam var med i bilden. Jag var alltid den starka som klarade mig, jag kan inte må dåligt. Samtidigt saknade jag tron på att de kan hjälpa mig överhuvudtaget. Hela mitt liv fick jag klara mig själv med mina problem. Varken pappa eller bror gjorde någon insats när jag fick anorexi för första gången och då bodde jag hemma. Vad kunde de göra när jag bodde 90 mil borta i ett annat land när de inte kunde hjälpa mig när jag fanns på plats? Vi tillbringade en vecka tillsammans på skidsemester några månader innan men jag kunde hålla masken så pass bra att pappa inte anade vad som rör sig i huvudet på mig och kommenterade inte heller min låga vikt. Han märkte inte ens att förlovningsringen på min hand är borta.

Trots att jag fick hjälp mådde jag inte bättre. Tvärtom, jag gick ännu mer ner i vikt, började skada mig själv och blev så deprimerad att min terapeut var orolig att jag skulle ta livet av mig och började diskutera inläggning. Då insåg jag att det har kommit för långt. Jag kände mig som lögnare och led av tanken att pappa inte har någon aning vad som pågår. Dock kändes det omöjligt att bara ringa och berätta. Jag var alltid rädd för pappa och jag kunde inte berätta för honom att jag mådde dåligt. Orden hade fastnat i halsen på mig. Jag valde en liten omväg och skickade sms till min bror där jag erkände att jag inte mådde så bra. Min bror blev väldigt orolig och bad om tillåtelse att meddela pappa. Jag gav upp då och blev lättad över att någon kan göra det. Jag kände att jag saknade mod till att göra det själv. Olyckligt nog var pappa på en fest den kvällen. Dock gick han undan och ringde mig direkt. När han fick veta att jag fått professionell hjälp blev han lite lättad men lovade ändå att komma så fort som möjligt för att stötta mig.

Jag blev väldigt förvånad. Det har jag inte förväntat mig. Pappa som inte fann någon tid för att hälsa på mig på drygt två år lämnar nu allting åt sidan för att komma och stötta mig. Jag kände en stor lättnad över att pappa vet, äntligen, efter alla dessa år fulla av hemligheter, men jag kände även ännu större skam över att pappa behöver lämna allt sitt arbete åt sidan för att komma och hjälpa mig. Nu i efterhand tycker jag att det är bra att jag berättade. Min pappa och min bror är de närmaste jag har och att beröva dem sanningen om mitt mående kändes inte bra samtidigt som det är väldigt betungande att bära på alla hemligheter själv. Att få veta att jag kan räkna med dem när det krisar känns skönt.