Bland trapetser och jongleringsbollar

Skribent: Frida Roos
Tema: Min hobby
Redaktör: Amanda Duregård

”Hur gör man det?”
Den frågan kommer alltid efter att jag berättat om vad jag tränar. Det slår aldrig fel.
”Hur tränar man Cirkus?”
För det är det jag gör, tränar Cirkus… Varje lördag, går jag upp tidigt, tar jag tåget och åker den en timmes lång turen till Alby, söder om Stockholm där Cirkushallen ligger. Det är en speciell stämning där i hallen som jag inte hittat någon annanstans. Den där skämtsamma men ändå otroligt peppande och förstående stämningen.

Jag har aldrig gillat att träna. Alltid haft prestationsångest och kroppskomplex så fort jag ska prestera något inom idrott. Jag har hatat träningsvärk, det betydde ju för mig att man bara var otränad, och det gav mig ångest. Jag har hatat att stretcha, för jag var så stel, och då var man otränad… Ja, ni fattar. Jag och träning gick inte alls ihop. När jag i höstas följde med min kompis för att fota henne under hennes cirkusträning (Cirkus, hur tränar man det tänkte jag…) hade jag bara planerat att gå dit, titta på, fota en timme och åka hem sen. Det blev inte så. Jag stannade i totalt fyra och en halv timme, fotade och skrattade. Tillslut låg jag mitt på golvet med tjocktröjan under huvudet som en kudde och bara njöt. Jag hade inte en tanke på att skyla mina ärriga armar eller kroppen jag hade sådant komplex över. Nej, jag bara låg där, lyssnade och insöp den härliga stämningen.

Tre månader senare hade jag kämpat och klarat att bli av med mitt träningsförbud och i februari tog jag tåget till hallen i Alby för första gången själv. Jag hade under tiden sedan jag var i hallen och fotat gått på en föreställning med Cirkus Cirkör, den nycirkusgrupp som håller i träningen, och var om möjligt ännu mer såld.
Nu har jag tränat en termin hos Cirkör och mitt liv ser faktiskt ganska annorlunda ut redan. Jag älskar träning, men ser det inte som ett sätt att bränna kalorier, utan en stund att slappna av, trivas i sin kropp och vara glad över att den fungerar. De där två timmarna på lördagen har blivit mitt andningshål i vardagen och Cirkushallen är mitt paradis. För att kliva upp på en lina, fokusera, gå in i sig själv för att sedan upptäcka att man faktiskt har balans och kan ta några steg och tillslut klara av att gå hela linan själv, eller att klättra upp i ett tyg och vira fast sig, känna att man vågar, eller falla bakåt från två och en halv meters höjd ner i en skumgummigrop, även fast man är livrädd. Det är lycka.

För på Cirkusen tränas inte bara muskler, vighet och teknik. Där tränas man också i att våga. Våga göra de saker man är livrädd för, våga trotsa rädslan. Man tränas i att ha tillit till den person som ska hjälpa en att slå en volt faktiskt sätter snurr på en, eller partnern i parakrobatiken faktiskt håller i en när man snurrar i luften. Men också tillit till sig själv, att man klarar det där som känns omöjligt, att man faktiskt sitter fast med fötterna i tyget och kan falla bakåt och hänga upp och ner.

Och egentligen det vikigaste av allt, man lär sig att man är bra som man är, fin som man är, duger som man är och även om man är långt ifrån bäst eller starkast, så förtjänar man en plats… Och varje gång man inte vågar, varje gång man ber om ursäkt för att man inte förstår eller inte kommer på vilka muskler man ska använda så får man den underbara kommentaren
”Du är ju här för att lära dig”
Och det är precis den stämningen som hela tiden finns där i Cirkushallen. Man gör sitt bästa, utifrån sina egna förutsättningar, och när man inte orkar mer så kan man sätta sig ner och prata och skratta med en av tränarna istället…

Så jag kan utan att överdriva säga att Cirkusen har förändrat mitt liv och min dröm är nu inte bara att överleva och bli frisk, utan också att få vidareutveckla mig inom Nycirkus…

Foto 1: Frida Roos
Foto 2 och 3: Ludvig Duregård

”Clownen bygger sin succé på sina misslyckanden - så låt oss misslyckas och misslyckas tills vi lyckas. En akrobat slutar inte att vara rädd men är inte rädd för att vara rädd - så låt oss ta rädslan i handen och göra ändå. En lindansare måste vara i ständig rörelse in och ur balanspunkten, försöker hon hålla fast balansen faller hon. Så låt oss vara i konstant rörelse, allt är föränderligt! Står man på en knivkastartavla eller ska fångas av någon tio meter över marken måste man ha total tillit, så låt oss ha tillit till oss själva, varandra och världen trots att det är svårare än svårt!"