Fyra små tassar

Skribent och redaktör: Therese Björck
Fotografi: Therese och Rut (copyright)
Tema: Måste man alltid vilja - hur viktigt är det att ständigt vara motiverad till att bli fri(sk)?

Få tankar har upptagit mig så mycket under min kamp mot ett fri(sk)are liv som den om man måste vilja bli fri(sk) för att lyckas. Jag vägrade länge vård av anledningen att jag inte ville må bättre och jag ville länge inte försöka kämpa just av anledningen att jag inte visste om jag verkligen, verkligen ville må bättre. För hur kändes det att må bättre? Det var kanske mycket sämre än det jag hade, och i så fall, tänk vad dum jag var om jag trodde att jag kunde må bättre. För jag mådde inte så dåligt, eller?! Och om jag gjorde det så var det väl ändå så det skulle vara?

Som ni hör var tankarna både många och invecklade. Men vad gjorde att jag trots allt förändrade mina beteenden och stod ut med jobbiga tankar och känslor? Jag har inget enkelt svar på det. Jag satte mig aldrig ner och sade: ”Nu ska jag sluta skada mig själv, jag vill inte längre.” Det var snarare tvärtom, jag ville otroligt gärna skada mig själv. Jag slutade inte för att jag inte hade behov av dem längre, men jag slutade inte heller för att jag ville sluta skada mig själv, för att jag ville må bättre.

Varför slutade jag att skada mig då? Jag slutade skada mig för att fick ansvar för ett marsvin, Rut. När hon kom till mig hade saker och ting redan vänt i mycket, jag hade redan behandlats på behandlingshem, några korta perioder i slutenvården inom psykiatrin, inom både mellan- och öppenvården och hade en stödfamilj. Jag lärde mig saker på alla ställen, både konstruktiva och destruktiva, men inget hade fått mig att sluta vilja göra mig själv illa. Det fick inte Rut heller, men hon blev mitt ansvar och min trygga punkt. Hon fanns alltid där för mig och att göra mig själv illa när hon fanns fick mig att må ännu sämre. Självskadorna slutade helt enkelt att fungera, de fick mig bara att må sämre.

Jag önskar att alla hittar det jag fann hos Rut. En trygg, fast punkt som alltid ställer upp. Någon varm och lurvig som kurrar intensivare om jag gråter. Någon att skratta med och som alltid kan få mig att dra på mungiporna. Någon med perspektiv och livserfarenheter som säger emot mina. Någon att leva för.

Svar på alla frågor jag hade har jag inte idag. Men jag vet att bättre verkligen innebar något som var bättre, något som jag klarar av och orkar med, att livet varken är svart eller vitt och att det inte alltid går att vilja. Det är OK att stanna upp och inte vilja mer, det är en del av förändring och livet. Jag vet att de förändringar som har gjort ont är de jag idag uppskattar, kommer ihåg och som sitter hårdast i mig idag.