Ninas anledningar att leva

Tema: Anledningar att leva
Del 3 av 3
Redaktör: Rebecca Willén
Foto: Emma Johansson, medlem i SHEDO
Skribent: Nina, medlem i SHEDO


Anledningar att leva

Barn
Djur
Kärlek
Vänner
Jobb
Naturens skönhet
Böcker
Musik

Och så slår depressionens skrattspegel till.

Barn – lär aldrig få några och i så fall kommer de hata mig.
Djur – självklart är jag pälsallergiker och har ändå inte råd med kattmat.
Kärlek – skojar du? Den jäveln stack med sitt ex. Ingen kan älska mig.
Vänner – de är sanslöst trötta på att höra mig gnälla, så de sticker väl snart de med.
Jobb – sliter häcken av mig för småpengar, inte blir jag gladare för det.
Naturens skönhet – åhhh vad det är vackert här i höghusförorten...
Böcker – orka läsa.
Musik – okej då, om den är arg och högljudd.

Så lätt det är att halka ner i de djupa hjulspåren av negativitet när det gör ont i själen. Smärtan tar över, döljer, förvränger. Ett ”ryck upp dig nu” känns som ett hån. Och man kan ha konkreta skäl för sin sorg. Har man just blivit sviken av sin bästa vän är livet inte så tjosanhejsan.

Ändå finns det något som håller människor igång trots allt. Jag har flera gånger stått vid vägskälet: liv eller död. Eftersom jag kan skriva här idag så valde jag uppenbarligen livet varje gång. Jag har funderat på varför. Kanske var det rädsla, rädsla för det okända. Ingen kan ju ge en 110% säker prognos om vad som händer efter döden. Skuldkänslor. Att – hur avlägset det än kändes – någon jag älskade skulle kunna bli ledsen. Men också hopp, hopp om att det trots allt skulle finnas hjälp den här gången, från andra och från mig själv. Och så kanske mest av allt nyfikenhet. Hur kommer allting gå? Vad händer med människorna omkring mig, vad händer med världen, hur låter musiken om tio år? Jag kan påstå att jag inte bryr mig, intala mig själv att jag inte bryr mig, men innerst inne finns ett frö av engagemang som inte låter sig tystas så lätt.

Hade jag fått höra när jag var 18 år vad som låg framför mig så hade jag satt mig ner och tvärvägrat. ”Det räcker väl med det som redan varit, aldrig i livet att jag skulle orka att dessutom uppleva fattigdom och tragiska dödsfall och skilsmässa och psykvårdsångest och och och... Nej tack!” Skräcken inför smärtan hade varit paralyserande. Men med facit i hand så orkade jag. Hanterade inte alltid saker så elegant, la ibland krokben för mig själv, men jag överlevde! Och så mycket jag fick i bonus på vägen – ibland konstiga men alltid spännande upplevelser, intellektuell utmaning, och först och främst relationer till helt underbara människor.

Idag kan det verka synd om mig på ytan – arbetslös, med en kronisk psykisk sjukdom. Men vänd på det lite så är jag avundsvärd – jag lever i ett långvarigt harmoniskt förhållande som många människor bara drömmer om, har ett rikt utbyte med våra fantastiska barn, intressanta vänner, förmågan att bli glad över småsaker. Livet ger mig fortfarande rejäla smällar, som för en utomstående kanske skulle verka som katastrofer, men jag är lycklig.

Och jag tror att det är den främsta anledningen för mig att leva: att det går trots allt. Vi har en märklig styrka som inte enbart beror på logiska resonemang eller känslan för stunden. En envis drivkraft att inte missa nästa avsnitt av dramaserien ”Livet”.