Att våga prata om det där som är så svårt

Skribent: Jessica Andersson
 Tema: Att vara öppen med psykisk ohälsa
Redaktör: Jessica Andersson

I många år var jag tyst. Dolde allt. Mig själv, mitt liv, min mardröm, mitt mörker. När jag inte orkade med jobbet så skyllde jag på allt möjligt. Sjukdomar, men fysiska. För att det kändes mindre skamligt, mer okej, mer accepterat. I skolan låtsades jag i många år. Jag var frisk och lycklig och ärren på min kropp kom från alla möjliga fysiska skador, operationer och gud vet allt vad jag hittade på. Jag hade mött en elak katt någon gång, och så hade jag opererats mycket. Men jag mådde bra.

Om någon egentligen trodde på det här, det vet jag inte. Men det blev tyst och inga frågor, det var det jag var ute efter. Men tillslut orkade jag inte med lögnerna längre. Jag bestämde mig för att bli ärlig. Jag berättade för min chef och mina kollegor om min psykiska ohälsa. Många av mina vänner fick reda på sanningen efter ett självmordsförsök. De grät. De skrev brev. Men de förtjänade att veta.

Idag är jag en tjej som är väldigt öppen med min situation som är och har varit. Driver en blogg med ganska många läsare och pratar öppet om mitt liv. Det har fått mig att växa. Det har gjort mig självsäker och idag kan jag inte tänka mig att inte vara just den tjejen. För sanningen är att bilden av psykisk ohälsa i samhället är skev, men sanningen är också att enda sättet att minska fördomarna är att prata om just det där som är känsligt, personligt, svårt. Människor behöver se och förstå att precis vem som helst kan drabbas av psykiska problem och att det inte är skamlig. Enligt mig är inte samhället där än, men det är bättre än vad det har varit, och ännu bättre ska det bli.

Ibland tänker jag, att alla mina 377 facebookvänner vet om min psykiska ohälsa. Det är konstigt när man tänker på det, läskigt också. Ibland kan jag längta tillbaka till känslan då väldigt få visste om det. Men jag är fast besluten vid en sak som jag nämnde innan - Enda sättet att förändra samhällets bild är att våga prata om det. Det är ett samhälle jag längtar efter, och då är det värt det. Både för alla människor som har erfarenhet att psykiska sjukdomar, men också för mig själv. För att jag blir tryggare i att kunna vara ärlig, kunna vara jag. Och sedan är det en aspekt till som är viktig - ju mer öppet samhället blir kring psykisk ohälsa, desto fler kommer våga söka hjälp, tror jag.

Jag har inga operationsärr på mina armar. Men mina ärr är precis som om de hade varit från operationer. Inte mer skamligt än vad det hade varit. Vi väljer inte våra operationer, fysiska smärtor, sjukdomar. Och nej, vi väljer heller inte psykiska problem och självskadebeteenden.