Masken jag bar

Skribent: Jessica Ahlbom
 Tema: Masken jag bär
Redaktör: Jessica Ahlbom

Varje morgon har samma rutin. Jag har gjort det så många gånger nu att det händer av sig självt, jag behöver inte ens tänka på det. Jag tar på mig den lite för stora långärmade tröjan och de lite för stora byxorna, bara för att ingen ska se hur mager jag har blivit. De långa ärmarna döljer ärren. Sist åker det perfekta leendet på, för att ingen ska se sorgen som döljer sig bakom ögonen. Bara för att ingen ska fråga hur jag verkligen mår, så att jag ska slippa bryta ihop och vara tvungen att berätta. Bara för att min omgivning inte ska behöva få veta sanningen. Om någon skulle fråga varför jag ser ledsen ut, räcker det med att svara att jag bara är trött, och sen är det ingenting mer med det. 
Även om jag gör så stora ansträngningar för att ingen ska se, vill jag på ett sätt att.folk ska fråga, så att jag kan bryta ihop. Så jag kan berätta min historia. Men trots det sätter jag på mig min mask varje morgon, för att ingen ska fråga. 
Nu var det länge sedan jag la ner min mask. Jag har lagt den på hyllan för att minnas, men jag kommer aldrig sätta på mig den igen. För det är okej att känna, det är okej att vara ledsen. Det är okej att inte vara glad alla gånger. Och det är okej att berätta att man inte mår bra hela tiden, för omgivningen vill finnas där som ett stöd för en när man mår dåligt. Även om masken länge fanns där som ett stöd, har jag valt att vara mig själv och om jag mår dåligt kommer jag att visa det. För det är bättre att få en vänlig kram bär man är ledsen, än att få hela världen att tro att man mår bra.

Varma kramar,
Jessica