Skribent: Jessica Andersson
Tema: Att välja livet
Redaktör: Jessica Andersson
Tema: Att välja livet
Redaktör: Jessica Andersson
Jag önskar att alla människor i alla situationer skulle välja att leva. Ändå är det för många varje dag som väljer att inte göra det. Jag önskar att jag alltid hade valt det, men allt för många gånger har min högsta önskan varit att bli av med just det där som egentligen är det finaste vi har, livet.
Den sista gången jag försökte, då allt slutade med ambulans, medicinakuten, EKG, kol och dropp, då var jag så arg. Jag låg i min sjukhussäng och grät. Jag ville dra bort droppet från min arm, jag ville fly ifrån hela situationen. Läkaren kom in och tittade på mig med en speciell blick. Han var glad men också sorgsen. I hans blick såg jag att det gjorde ont att ha en tjugoettårig tjej som bara ville dö framför sig. Men han var också glad, för samma flicka hade precis överlevt. Jag hade tur, hjärtat hade kunnat sluta slå. Men det slog, och jag var arg. Läkaren ljög, för jag hade inte tur, bara otur som levde. Jag låg under landstingets filtar och var alldeles tom. Några timmar tidigare var jag säker på att jag skulle dö, och plötsligt levde jag. Jag tvingades ringa det där hemska samtalet till mamma. "Mamma. Jag ville inte leva längre. Mamma. Jag är på sjukhuset. Mamma. Förlåt. Jag älskar dig"
Detta hände en hemsk dag i slutet på augusti tjugohundratolv. Ett år då jag spenderade fler månader inlagd än fri. Sju månader har gått sedan den där dagen med blåljusen. Idag är jag så lycklig för att jag överlevde. Tänk om jag aldrig skulle få uppleva lycka, glädje, livet. Idag kan jag skratta mig lycklig för att min kropp har överlevt både självmordsförsök och anorexia. Tack kroppen. Och tack till mig som har orkat. Livet kommer bli bra igen, hur nattsvart det än kan kännas. Och livet är värt att kämpa för. Jag ser det nu, när jag står på andra sidan. På andra sidan där jag är mer frisk än sjuk. Jag önskar att jag alltid hade kunnat se det. Jag önskar att jag hade vågat tro på att livet skulle vända. Det är inte alltid lätt att tro, men det är alltid värt ett försök. Och glöm aldrig, att livet alltid är värt att kämpa för.
Den sista gången jag försökte, då allt slutade med ambulans, medicinakuten, EKG, kol och dropp, då var jag så arg. Jag låg i min sjukhussäng och grät. Jag ville dra bort droppet från min arm, jag ville fly ifrån hela situationen. Läkaren kom in och tittade på mig med en speciell blick. Han var glad men också sorgsen. I hans blick såg jag att det gjorde ont att ha en tjugoettårig tjej som bara ville dö framför sig. Men han var också glad, för samma flicka hade precis överlevt. Jag hade tur, hjärtat hade kunnat sluta slå. Men det slog, och jag var arg. Läkaren ljög, för jag hade inte tur, bara otur som levde. Jag låg under landstingets filtar och var alldeles tom. Några timmar tidigare var jag säker på att jag skulle dö, och plötsligt levde jag. Jag tvingades ringa det där hemska samtalet till mamma. "Mamma. Jag ville inte leva längre. Mamma. Jag är på sjukhuset. Mamma. Förlåt. Jag älskar dig"
Detta hände en hemsk dag i slutet på augusti tjugohundratolv. Ett år då jag spenderade fler månader inlagd än fri. Sju månader har gått sedan den där dagen med blåljusen. Idag är jag så lycklig för att jag överlevde. Tänk om jag aldrig skulle få uppleva lycka, glädje, livet. Idag kan jag skratta mig lycklig för att min kropp har överlevt både självmordsförsök och anorexia. Tack kroppen. Och tack till mig som har orkat. Livet kommer bli bra igen, hur nattsvart det än kan kännas. Och livet är värt att kämpa för. Jag ser det nu, när jag står på andra sidan. På andra sidan där jag är mer frisk än sjuk. Jag önskar att jag alltid hade kunnat se det. Jag önskar att jag hade vågat tro på att livet skulle vända. Det är inte alltid lätt att tro, men det är alltid värt ett försök. Och glöm aldrig, att livet alltid är värt att kämpa för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar