Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: den egna livfilosofin
Redaktör: Yasmine Ejner Lind
Tema: den egna livfilosofin
Redaktör: Yasmine Ejner Lind
Del ur ett inlägg skrivet på min blogg, för några veckor sedan. Det berör ämnet "vem är du?" och beskriver mitt sätt att se på livets kärna - du.
Vi måste inse att alla människor har bara en person i livet, som hela ens inre liv bygger på. En person som behövs för att kunna fortsätta. Det är du. Ditt jag är det enda du kan hänga upp ditt liv på. Människor kommer och går - men du kommer alltid att finnas. Därför gäller det är lära känna dig själv, som en kär vän. Att behandla dig själv som en kär vän. För bör inte den viktigaste personen i ditt liv vara den du värnar mest om? Dessvärre är det sällan så det blir. Ofta blir det tvärtom.
Vi bör särskilja på ordet "självkänsla" och "självförtroende". De behöver inte sitta ihop. Självförtroendet är kopplat till vad du gör. Självförtroendet jag haft, har faktiskt kunnat vara rätt bra. I perioder har jag vetat att jag kunnat, och kommit rätt långt. Många av de som kommer längst, karriärsmässigt, har väldigt bra självförtroende. Det driver dem längre. Men de är ibland också de som har sämst självkänsla. Uppfattning om ditt eget värde, i dig själv. Bygger du ditt liv på en person eller ett yrke; alltså en prestation; har du antagligen ingen vidare självkänsla. Om du bara ser dig själv som en människa - när du gör det du kan. Många lever som sina yrken. Du är "polis" eller "konstnär" eller "företagare" och när den delen av dig rämnar - är du ingen längre. Det gäller att se dig själv som den du är istället för det du presterar.
När jag skulle förbättra min självbild för några år sedan, efter år av självförakt, var det viktigt att jag fokuserade på min självkänsla. Att jag började uppskatta mig själv, innerst inne. När jag skulle säga till mig själv vad som gör mig till en bra människa; räckte det inte med fraser som "jag är bra på att skriva" eller "jag är bra på att springa fort" - utan jag var tvungen att släppa alla tankar på vad personen Yasmine gör. Vad hon kan. För vem är jag? Är jag mitt skrivande? Skulle jag plötsligt inte ha ett värde om jag släppte pennan eller tangentbordet? Nyligen skrev jag en lista på saker som gjorde mig bra. Där fanns det med saker som dessa, men främst hade jag skrivit egenskaper. Kärnan i vem jag är. Att jag är snäll, att jag är ödmjuk, att jag är generös, att jag är empatisk. Skulle jag sitta på en stol utan armar och ben skulle jag fortfarande besitta dessa egenskaper.
Bekräftelse har varit viktigt för mig i min utveckling. Men det är LIVSVIKTIGT att du som anhörig till någon som behöver bekräftelse - bekräftar kärnan. Får personen höra allt hon kan, förloras lätt kärnan i det hela. Då grundas hela hennes personlighet i sina prestationer. Den viktigaste uppgiften jag fått, är att förbättra kärleken till min kärna. Känslan av att duga, med mina fel och brister, precis som jag är. Ett misstag tar inte bort kärnan. Den finns, och kommer alltid att finnas. Under bra dagar, som i dåliga. Något annat jag insåg, var att mitt liv inte kunde hänga på en annan människa. Jag mötte min första kärlek när jag hade INGENTING. När jag avskydde min kärna. Under de nio månader det höll, blev det lätt att fylla mitt eget tomrum med denna människa. Fanns hon, fanns jag. När det brast, brast allt. Jag gick tillbaks till INGENTING. Idag är jag mer mogen för att träffa någon, då jag skulle låta denna person bli en viktig del bredvid mig. Hos mig. Men inte i mig, av mig.
Självklart kan en annan person behövas i ens tillfrisknande. Någon som kan hjälpa dig att utveckla kärleken till dig själv. Men då gäller det att du behåller din integritet. Din självständighet. Att du förblir DU, och bygger upp dig, fast med denna människans hjälp. Det är A och O. Livet är skört, andra människors liv att sköra, och ibland håller det inte. Ibland förlorar du en person. Har du då lagt allt som är DU på denna person, förlorar du även dig själv då. Människor kommer och går. Kärlek håller sällan i all evighet, och gör den det - finns det risk att människan försvinner på annat sätt. Men tänk aldrig att det var förgäves, om en person försvinner. Ångra aldrig något som en gång fått dig att le. För en dag gjorde den här personen dig lycklig, låt ögonblicken vara kvar att njutas av. Någonting en väldigt viktig person i mitt liv lärt mig; är att du aldrig kan äga en annan människa. En människa äger bara sig själv. Det går inte att andas av samma luft, för då tar luften slut. Alla människor måste få sitt andrum i livet. Vi människor skapar en vacker helhet, men måste fungera utan varandra också.
Vem är jag? har jag funderat. Idag blir jag bara mer och mer säker. Jag tror att det VÄRSTA övergreppet du kan göra på en annan människa, knappt syns. Och det är då du får en person att förtränga sitt eget jag. Att vara någon annan. Jag har råkat ut för personer som gjort om mig. Det gör jag aldrig igen. Jag har lärt mig av mina misstag. Förtränger du vem du är, förlorar du sanningen. Livets sanning. Då står du still, går inte framåt. Jag har förträngt mig själv i 19 år. Gått i andras fotspår. Nu har jag börjat vandra min egen väg. Och det har gett resultat. Jag har funnit äkta lycka. Trots att jag inte alltid mår bra (vem gör det?) vet jag vem jag är. Och jag har börjat acceptera mig själv med mina fel och brister. Så kallade "skuggsidor" har vi alla. Det är sidor som gör oss mer fulländade. Vi måste även acceptera att vi besitter dessa, för det gör alla människor.
När vi börjar se oss själva som de vi verkligen är - har vi kommit en lång väg. När vi börjat utveckla kärlek för vårt innersta. Kanske är det inte förrän då vi kan älska andra fullt ut, som det sägs. Det ligger något i det begreppet. Kärleken blir då mer villkorslös. Jag önskar fler började värna om sig själva. Se sig själva som en viktig person i ens eget liv. Jag har börjat göra det. Och jag är som en ny människa. Samtidigt som jag är den jag alltid varit - bara det att jag nu plockat fram den personen.
Kärleken till dig själv och till livet måste vara den starkaste. Och du måste inse - att du är den viktigaste människan, i ditt eget liv.
Det är livets kärna.
Värme och kärlek, Yasmine
Vi bör särskilja på ordet "självkänsla" och "självförtroende". De behöver inte sitta ihop. Självförtroendet är kopplat till vad du gör. Självförtroendet jag haft, har faktiskt kunnat vara rätt bra. I perioder har jag vetat att jag kunnat, och kommit rätt långt. Många av de som kommer längst, karriärsmässigt, har väldigt bra självförtroende. Det driver dem längre. Men de är ibland också de som har sämst självkänsla. Uppfattning om ditt eget värde, i dig själv. Bygger du ditt liv på en person eller ett yrke; alltså en prestation; har du antagligen ingen vidare självkänsla. Om du bara ser dig själv som en människa - när du gör det du kan. Många lever som sina yrken. Du är "polis" eller "konstnär" eller "företagare" och när den delen av dig rämnar - är du ingen längre. Det gäller att se dig själv som den du är istället för det du presterar.
När jag skulle förbättra min självbild för några år sedan, efter år av självförakt, var det viktigt att jag fokuserade på min självkänsla. Att jag började uppskatta mig själv, innerst inne. När jag skulle säga till mig själv vad som gör mig till en bra människa; räckte det inte med fraser som "jag är bra på att skriva" eller "jag är bra på att springa fort" - utan jag var tvungen att släppa alla tankar på vad personen Yasmine gör. Vad hon kan. För vem är jag? Är jag mitt skrivande? Skulle jag plötsligt inte ha ett värde om jag släppte pennan eller tangentbordet? Nyligen skrev jag en lista på saker som gjorde mig bra. Där fanns det med saker som dessa, men främst hade jag skrivit egenskaper. Kärnan i vem jag är. Att jag är snäll, att jag är ödmjuk, att jag är generös, att jag är empatisk. Skulle jag sitta på en stol utan armar och ben skulle jag fortfarande besitta dessa egenskaper.
Bekräftelse har varit viktigt för mig i min utveckling. Men det är LIVSVIKTIGT att du som anhörig till någon som behöver bekräftelse - bekräftar kärnan. Får personen höra allt hon kan, förloras lätt kärnan i det hela. Då grundas hela hennes personlighet i sina prestationer. Den viktigaste uppgiften jag fått, är att förbättra kärleken till min kärna. Känslan av att duga, med mina fel och brister, precis som jag är. Ett misstag tar inte bort kärnan. Den finns, och kommer alltid att finnas. Under bra dagar, som i dåliga. Något annat jag insåg, var att mitt liv inte kunde hänga på en annan människa. Jag mötte min första kärlek när jag hade INGENTING. När jag avskydde min kärna. Under de nio månader det höll, blev det lätt att fylla mitt eget tomrum med denna människa. Fanns hon, fanns jag. När det brast, brast allt. Jag gick tillbaks till INGENTING. Idag är jag mer mogen för att träffa någon, då jag skulle låta denna person bli en viktig del bredvid mig. Hos mig. Men inte i mig, av mig.
Självklart kan en annan person behövas i ens tillfrisknande. Någon som kan hjälpa dig att utveckla kärleken till dig själv. Men då gäller det att du behåller din integritet. Din självständighet. Att du förblir DU, och bygger upp dig, fast med denna människans hjälp. Det är A och O. Livet är skört, andra människors liv att sköra, och ibland håller det inte. Ibland förlorar du en person. Har du då lagt allt som är DU på denna person, förlorar du även dig själv då. Människor kommer och går. Kärlek håller sällan i all evighet, och gör den det - finns det risk att människan försvinner på annat sätt. Men tänk aldrig att det var förgäves, om en person försvinner. Ångra aldrig något som en gång fått dig att le. För en dag gjorde den här personen dig lycklig, låt ögonblicken vara kvar att njutas av. Någonting en väldigt viktig person i mitt liv lärt mig; är att du aldrig kan äga en annan människa. En människa äger bara sig själv. Det går inte att andas av samma luft, för då tar luften slut. Alla människor måste få sitt andrum i livet. Vi människor skapar en vacker helhet, men måste fungera utan varandra också.
Vem är jag? har jag funderat. Idag blir jag bara mer och mer säker. Jag tror att det VÄRSTA övergreppet du kan göra på en annan människa, knappt syns. Och det är då du får en person att förtränga sitt eget jag. Att vara någon annan. Jag har råkat ut för personer som gjort om mig. Det gör jag aldrig igen. Jag har lärt mig av mina misstag. Förtränger du vem du är, förlorar du sanningen. Livets sanning. Då står du still, går inte framåt. Jag har förträngt mig själv i 19 år. Gått i andras fotspår. Nu har jag börjat vandra min egen väg. Och det har gett resultat. Jag har funnit äkta lycka. Trots att jag inte alltid mår bra (vem gör det?) vet jag vem jag är. Och jag har börjat acceptera mig själv med mina fel och brister. Så kallade "skuggsidor" har vi alla. Det är sidor som gör oss mer fulländade. Vi måste även acceptera att vi besitter dessa, för det gör alla människor.
När vi börjar se oss själva som de vi verkligen är - har vi kommit en lång väg. När vi börjat utveckla kärlek för vårt innersta. Kanske är det inte förrän då vi kan älska andra fullt ut, som det sägs. Det ligger något i det begreppet. Kärleken blir då mer villkorslös. Jag önskar fler började värna om sig själva. Se sig själva som en viktig person i ens eget liv. Jag har börjat göra det. Och jag är som en ny människa. Samtidigt som jag är den jag alltid varit - bara det att jag nu plockat fram den personen.
Kärleken till dig själv och till livet måste vara den starkaste. Och du måste inse - att du är den viktigaste människan, i ditt eget liv.
Det är livets kärna.
Värme och kärlek, Yasmine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar