Bron mellan sjukdom och friskhet

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Sjukdom och friskhet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Foto: http://www.bexs.se/

Jag står velande på en första plattformen, böjer mig ned på den grusiga marken och greppar den första brädan framför mig. Jag skakar lite på den, rädslan griper tag om mig när jag förstår hur skör den är. Jag ställer mig, stirrar tomt framför mig, ser inte riktigt var bron slutar. Jag skulle vilja veta hur målet ser ut för att veta huruvida jag vill ta mig dit eller inte. Jag ställer den högra foten på den första brädan, håller hårt om relingen och tar flera djupa andetag. Kommer jag orka hela vägen? Kommer jag vända? Kommer jag ens våga börja?

Jag vill vara frisk.
Vill jag bli frisk?

Två snarlika fraser med helt olika meningar. Att vara frisk, är att stå i friskheten här och nu. Att bli frisk, då har man en väg att vandra... Jag brukar ta metaforen om bron för att förklara. Många förstår inte rädslan. Att bli frisk, det är väl klart man vågar, det är väl sjukdomen som är det farliga? Men det är inte så lätt. Då jag först blev sjuk var sjukdomen skambelagd, kanske för att sjukdomen inte syntes, inte accepterades ens hos mig - då jag inte ens visste var i själen det smärtade så hänsynslöst.

Sen stod jag där, på den mörka sidan av bron, den som kallas sjukdom. Jag stod där och förträngde allt som hänt på den ljusa sidan. Jag accepterade inte det mörkaste, grunden till sjukdomen, så istället greppade jag tag i sjukdomen som någon betraktelse självföraktet lindrades av. Jag var ingen där på andra sidan. Här hade jag en plats, skapade mig ett liv, en identitet. Jag var trygg. En trygghet. Skulle jag släppa taget, vem var jag då? Jag ville ju vara på den andra sidan. Men vägen dit var ranglig och krokig, skulle jag ens klara mig helskinnad dit?

Så fort jag tog ett steg backade jag. Rädd för att brädorna skulle lossna, och jag skulle falla, utan friskhetens trygghet och utan sjukdomens falska trygghet. Mitt i ingenting. Så jag stannade, bli frisk kunde jag bli en annan dag. Hindrena blev svårare, jag blev skörare, jag riskerade att slukas av mörkret helt, så omedvetet gjorde jag ett val. Jag skulle över.

Man tror det är allt man är, allt man någonsin kommer bli, men vet ni? Det är ingen sanning. En sjukdom kan inte förutse framtiden, en sjukdom kommer aldrig nå ditt innersta ljus. Sjukdomen är ett tecken på att du gått för långt över bron, inte att bron rasar bakom dig. Framtiden väntar, ljuset väntar. Trots att det kan kännas som om du svikit ljuset och att det aldrig kommer åter, kommer ljuset kännas extra stark då du väl är där, du vet som när solen bländar? Din sol kommer blända. Och vänner som lämnat dig åt sjukdomen har du tagit lärdom av, hur sorgligt och förjävligt det än känns

En rädsla, så har det varit för mig, är att friskheten ska vänta med bestämmelser och krav som du känner i din handfallhet att du inte klarar. Men det är då nyanserna skall skönjas, bara för att du blir bättre, är det inte bra, och är det inte bra är ett steg bakåt inte dåligt. Och blir du bättre, har du kraften, och kraven kommer inte kännas som krav, utan som rutin. "Ingentinget" är fullt av nyanser. Det kommer alltid finnas ljus.

Nu har jag verktygen. Jag har hammare och spik och kan laga alla hål och skavanker på bron. Verktygen har jag fått från stöttepelare runt mig, kärlek och ljus. Nu var det upp till mig att använda dem. Det kommer ta tid. Att laga en sådan resa tar tid. Men jag närmar mig. Då jag lagat varje litet hål och satt brädorna på plats så nu är det snart dags att börja vandra.

Samla dina verktyg. Laga bron, varje liten pusselbit. Ljuset där framme kanske du inte kan tyda, inte se, men det väntar där på dig. Jag har förstått nu, då jag närmar mig ljuset, att det är värt det. Varje liten droppe tårar, gastkramande rädsla och outhärdlig smärta är det värt det.  Vi måste, nej ska komma dit. En dag står jag där, möter ljuset och ser att bron inte var så fasligt lång. Mörkret kan du alltid återvända till, om det skulle behövas. Men nu vet du hur kort bron är, och bara den minskande hisnande känslan kan lätta ditt hjärta.

Spik, hammare och kärlek - och vi fixar det.

Kärlek och värme, Yasmine