När RPK Sundsvalls portar öppnades och jag var fri att gå...

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: När allt förändrades 
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Inne på en avd på RPK Sundsvall. Foto privat.

Jag skrev tidigare i veckan att jag skulle berätta om en av de gångerna då mitt liv förändrades. Det var hösten 2007 och mitt hem var på den Rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall. Jag hade redan spenderat mer än 2 år där bakom murarna i norr. Jag var en av de där flickorna ni säkert har hört talas om - en ung tjej med svår självskadeproblematik med ett LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) som inte gick att förhandla bort.

Jag var en samhällsspillra, en skugga av den flickan jag en gång varit, och när jag kom till RPK kliniken i Sundsvall sågs jag som en hopplös kroniker som allmänpsykiatrin hade gett upp allt hopp om, jag hade avverkat lika många psykologer och läkare, som avdelningar och sjukhus. Och alla var de överrens om att de inte kunde hjälpa mig. Att de inte lyckades nå fram.

Jag var för sjuk för behandlingshem förklarade de för min förtvivlade mamma, och vid ett tillfälle så sa de till mig att jag var för sjuk för att över huvudtaget vara inlagd... jag undrar fortfarande vad som menades med det uttalandet.

Sätten jag skadade mig blev allt värre och uppfinningsrikare och många läkare förklarade för mig hur fantastisk det skulle vara om jag kunde lägga samma energi och kreativitet på något produktivt, och där satt jag mitt emot de och kände mig så hemskt missförstådd och ensam.

Nu hade jag varit på kliniken i över två och ett halvt år, och jag var sedan ett tag självskadefri (hur jag lyckades sluta skada mig undrar många, ibland även jag själv, och det försöker jag ge svar på i den självbiografi jag nu skriver). Jag klev in i rummet där ronden hölls och jag minns att jag var väldigt nervös, förväntansfull och rädd för att bli besviken. Att jag hoppades på för mycket... att det här mötet med överläkaren, mina kontaktmän och min psykolog bara var ett i raden där de ville ”stämma av hur det går för Elin”. 

 

Men jag visste ju innerst inne att det inte var ett vanligt möte, det hade gjorts utredningar och utlåtanden, bedömningar hit och dit, och kontakt med psykiatrin i min hemstad. Men det var som att jag inte vågade hoppas på för mycket, jag hade lärt mig av alla mina besvikelser. Dessutom hade jag tillslut av ren utmattning erkänt mig besegrad när det kom till rätten att bestämma över mitt liv, och ta mina egna beslut.

Det var alltså på skakiga ben jag satte mig ner på stolen mitt emot överläkaren. Jag höll andan...

- Du kan andas ut Elin, idag kommer du få ett glädjande besked! Sa han och log mot mig.

Jag trodde inte det var sant, han måste skoja! Jag log med hela ansiktet och tänkte att om det är ett skämt så dödar jag honom!

Men det var inget skämt! Det var på riktigt! Jag skulle få åka hem! Visserligen på LPT- permission och fortfarande som patient på RPK Sundsvall men det var inget jag brydde mig om, för nu såg jag en ljusning, en helt ny början! Jag var i utslussningsfasen och även om det skulle dröja flera veckor innan det blev dags för mig att packa väskorna, så var allt var noga uttänkt och planerat. Jag kände nästan hur ett skyddsnät spann sig runt mig. Jag kände mig så förväntansfull och lycklig, en väldigt omtumlande och ovan känsla som jag välkomnade lika glatt som beslutet som låg till grund för den. Den kvällen ordnade jag och de andra tjejerna på avdelningen en riktig mysig kväll med gott att äta och dricka för att fira vad vi kallade frigivningen- och den här gången var det mig vi firade. Nu var det min tur...