Skribent: Linda Adolfsson
Tema: Syskon
Redaktör: Emelie Jonsson
Tema: Syskon
Redaktör: Emelie Jonsson
Jag minns känslan av att se de små krabaterna för första gången. Lyckan var total. Jag var 4 år och strålade av glädje över de nyfödda tvillingbröderna. Jag var så lycklig att jag inte kunde sitta still. Jag ville berätta för alla hur stolt jag var över att ha blivit storasyster.
När jag för första gången höll de små liven i min famn tänkte jag att jag aldrig skulle låta någon göra dem illa. Jag skulle vaka över dem och skydda dem.
Många gånger under barndomen var vi så osams att vi bara slogs utan att tänka på konsekvenserna. I perioder hade jag ständiga blåmärken efter våra slagsmål. Idag är jag tacksam för att vi kunde avreagera oss på varandra ibland. Att jag fick syskon att leka med. Mest är jag så tacksam att vi fick starka band redan då. När vi gaddade ihop oss var vi oslagbara. Vi visste var vi hade varandra. Vi kände varandras gränser och trots att vi testade dem ibland så trädde vi aldrig över och gjorde varandra illa. Det fanns en stor kärlek och trygghet mellan oss. Jag minns många kvällar då jag har suttit med en bror på vardera sida om mig och läst en bok för dem. Jag minns vattenkrig och våra fredagskvällar i TV-soffan. Jag minns tryggheten jag försökte förmedla till dem och hur de alltid överröste mig med kärlek.
När jag insjuknade gled vi ifrån varandra. Jag kände en oerhörd sorg över det. En sorg för att jag missade tiden med dem. En sorg för att jag inte kunde skydda dem på samma sätt. Jag såg att de led av att jag var sjuk. Jag visste inte hur jag skulle kunna skydda dem mot min sjukdom.
När jag sedan hamnade på behandlingshem tyckte mina föräldrar att det var bäst att jag inte hade kontakt med mina bröder. Jag var för sjuk. Jag accepterade det trots att mitt största hopp föll samman av det. Jag hade alltid tidigare kunnat kämpa för mina bröders skull. Nu tvingades jag kämpa för mig.
Jag hade en bild av dem i min dagbok. Den tittade jag på flera gånger om dagen. Var så rädd för att jag aldrig skulle få vara delaktig i deras liv igen. Jag grät och grät. Saknaden högg som knivar i mitt bröst tills jag var alldeles söndertrasad. Jag stängde av min saknad. Det gjorde för ont.
När jag återvände till min hemstad och började få kontakt med min familj igen kändes de alla som främlingar. Mina bröder gick ut högstadiet och de var så annorlunda. De ville inte slåss längre. De lekte inte med lego. De spelade WoW och kunde kemiska formler utantill. Jag hade varit ifrån dem i två år och det var som om en hel livstid hade passerat och vänt upp och ner på hela världen. Jag blev sjukare igen. Visste inte vart jag skulle gripa tag i den främmande världen.
Den vintern gick vår mamma bort. När jag på begravningen hörde mina bröders avgrundsdjupa hulkningar höll jag deras händer hårt. Mitt systerhjärta brast i vetskapen om att de skulle få gå in i en vuxenvärld utan sin mamma.
Jag bestämde mig för att inte ge upp. Jag skulle vinna dem tillbaka. Jag skulle vinna deras förtroende. Jag skulle hitta våra syskonband igen. Bygga upp dem. Starkare och starkare. Det spelade ingen roll hur lång tid det skulle ta. Jag älskade dem fortfarande så oerhört och ville finnas där. Jag behövde dem i mitt liv.
Det har gått två och ett halvt år sedan den dagen. Jag har gjort allt jag har kunnat för att de ska förstå att jag finns där för dem. Jag har träffat dem mer och mer regelbundet. Byggt upp nya vuxna relationer. Våra band är starkare än någonsin. I juni tog de studenten och mina tårkanaler sprängdes av stolthet. De är det vackraste jag vet. Det dyrbaraste i mitt liv. Tryggheten jag känner med dem är total. Vi har en mer balanserad relation idag. Jag behöver inte vara storasyster längre. Jag kan vara en vän. Jag kan inte med ord beskriva tacksamheten över mina numer vuxna småbröder.
För ett tag sen skrev jag på msn till en av dem:
- Du vet att jag finns här. Alltid. Tvivla aldrig på det.
- Det är lugnt. Tro mig, jag VET!
Tryggheten försvann aldrig. Den behövde bara formas om för att passa våra vuxna liv. De är min ständiga glädje, mitt hopp och de visar mig livets storhet.
När jag för första gången höll de små liven i min famn tänkte jag att jag aldrig skulle låta någon göra dem illa. Jag skulle vaka över dem och skydda dem.
foto: privat
Många gånger under barndomen var vi så osams att vi bara slogs utan att tänka på konsekvenserna. I perioder hade jag ständiga blåmärken efter våra slagsmål. Idag är jag tacksam för att vi kunde avreagera oss på varandra ibland. Att jag fick syskon att leka med. Mest är jag så tacksam att vi fick starka band redan då. När vi gaddade ihop oss var vi oslagbara. Vi visste var vi hade varandra. Vi kände varandras gränser och trots att vi testade dem ibland så trädde vi aldrig över och gjorde varandra illa. Det fanns en stor kärlek och trygghet mellan oss. Jag minns många kvällar då jag har suttit med en bror på vardera sida om mig och läst en bok för dem. Jag minns vattenkrig och våra fredagskvällar i TV-soffan. Jag minns tryggheten jag försökte förmedla till dem och hur de alltid överröste mig med kärlek.
När jag insjuknade gled vi ifrån varandra. Jag kände en oerhörd sorg över det. En sorg för att jag missade tiden med dem. En sorg för att jag inte kunde skydda dem på samma sätt. Jag såg att de led av att jag var sjuk. Jag visste inte hur jag skulle kunna skydda dem mot min sjukdom.
När jag sedan hamnade på behandlingshem tyckte mina föräldrar att det var bäst att jag inte hade kontakt med mina bröder. Jag var för sjuk. Jag accepterade det trots att mitt största hopp föll samman av det. Jag hade alltid tidigare kunnat kämpa för mina bröders skull. Nu tvingades jag kämpa för mig.
Jag hade en bild av dem i min dagbok. Den tittade jag på flera gånger om dagen. Var så rädd för att jag aldrig skulle få vara delaktig i deras liv igen. Jag grät och grät. Saknaden högg som knivar i mitt bröst tills jag var alldeles söndertrasad. Jag stängde av min saknad. Det gjorde för ont.
När jag återvände till min hemstad och började få kontakt med min familj igen kändes de alla som främlingar. Mina bröder gick ut högstadiet och de var så annorlunda. De ville inte slåss längre. De lekte inte med lego. De spelade WoW och kunde kemiska formler utantill. Jag hade varit ifrån dem i två år och det var som om en hel livstid hade passerat och vänt upp och ner på hela världen. Jag blev sjukare igen. Visste inte vart jag skulle gripa tag i den främmande världen.
Den vintern gick vår mamma bort. När jag på begravningen hörde mina bröders avgrundsdjupa hulkningar höll jag deras händer hårt. Mitt systerhjärta brast i vetskapen om att de skulle få gå in i en vuxenvärld utan sin mamma.
Jag bestämde mig för att inte ge upp. Jag skulle vinna dem tillbaka. Jag skulle vinna deras förtroende. Jag skulle hitta våra syskonband igen. Bygga upp dem. Starkare och starkare. Det spelade ingen roll hur lång tid det skulle ta. Jag älskade dem fortfarande så oerhört och ville finnas där. Jag behövde dem i mitt liv.
Det har gått två och ett halvt år sedan den dagen. Jag har gjort allt jag har kunnat för att de ska förstå att jag finns där för dem. Jag har träffat dem mer och mer regelbundet. Byggt upp nya vuxna relationer. Våra band är starkare än någonsin. I juni tog de studenten och mina tårkanaler sprängdes av stolthet. De är det vackraste jag vet. Det dyrbaraste i mitt liv. Tryggheten jag känner med dem är total. Vi har en mer balanserad relation idag. Jag behöver inte vara storasyster längre. Jag kan vara en vän. Jag kan inte med ord beskriva tacksamheten över mina numer vuxna småbröder.
För ett tag sen skrev jag på msn till en av dem:
- Du vet att jag finns här. Alltid. Tvivla aldrig på det.
- Det är lugnt. Tro mig, jag VET!
Tryggheten försvann aldrig. Den behövde bara formas om för att passa våra vuxna liv. De är min ständiga glädje, mitt hopp och de visar mig livets storhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar