fredag 30 oktober 2009

Tema: Från sjuk till frisk - positivt men ändå en kris?

Skribent och redaktör: Lisa Isaksson
Tema: Från sjuk till frisk - positivt men ändå en kris?
I september 2004, en helt vanlig höstkväll efter att ha varit och fikat med en kompis, slog insikten ned: Jag tror att det är över nu. 25 år med i stort sett konstant närvaro av tankar på vikt och mat, ett fjärdedels sekel bakom den mörka spegeln, inne i en anorektisk tillvaro, var över. Efter nästan 10 år i vården och drygt fyra års hårt arbete på vägen ut, så var jag fri(sk). Jag hade släppt greppet om anorexin som därför inte längre hade kontroll över mitt liv. Det jag aldrig riktigt vågade tro kunde hända hade hänt.
Så hur var det? Rosa, fluffiga moln och lyckliga änglakörer, ett liv som otroligt stark superkvinna utan problem?
Nej. Fast jag hade verkligen en smekmånadsfas i nästan ett halvår, då jag kände mig superstark och kunde lösa alla problem som dök upp hur lätt som helst, mådde jättebra och bara var positiv.Sedan kom tvivel, frågor, kris.
Jag hade nog på fullt allvar trott att som fri(sk) mår man alltid bra, och blev väldigt ställd när jag plötsligt inte gjorde det. Trots att jag egentligen visste att friska människor också mår dåligt och dippar ibland så hade jag på något sätt glömt att det kunde hända mig också. Och hur gör man som frisk när man mår dåligt? Hur förhåller man sig till det, när de invanda reaktionerna är olika former av självdestruktivitet?
Min första friskkris handlade om just det här: Får jag må dåligt som fri(sk) - för jag har väl ingen anledning att må dåligt längre? Hur ska jag hantera att jag mår dåligt utan att falla tillbaka in i gamla invanda mönster? Hur mår jag dåligt på ett friskt sätt?
Frågorna är egentligen väldigt lättbesvarade: Hur man mår har inget att göra med om man får eller inte får må på ett visst sätt. Måendet är som känslor - det bara är. Oavsett om jag vet varför eller inte. Det är lätt att undvika att ta falla tillbaka in i gamla mönster genom att inte ta till destruktiva beteenden, hur reflexmässigt tanken på dem än kommer. Och att må dåligt på ett friskt sätt handlar oftast om att acceptera att jag mår dåligt och göra saker för att må mindre dåligt. (Inte saker som ger tillfällig lindring följt av mer ångest.) Så genom att inte öppna den där stängda dörren till anorexin igen utan stå ut med att jag också var mänsklig och inte alltid på topp, och med hjälp av en klok terapeut, tog jag mig igenom kris nr 1: Jag kan och får må dåligt även som frisk. Det friska sitter inte i hur jag mår utan hur jag hanterar det.
Nästa kris handlade om något ännu djupare: Hur ska jag vara som fri(sk)?
Eftersom jag hade gått in i ett anorektiskt förhållningssätt redan som barn hade jag ingen frisk identitet att falla tillbaka på, inga minnen av hur det är att vara fri(sk). Och även om jag redan på vägen ut bearbetade den här frågan och till en stor del började bygga upp en identitet som inte längre kretsade kring kroppsstorlek, mat, vikt, prestationer och självdestruktivitet, så fortsatte processen även efter hösten 2004. Men i det här fallet handlade vem jag är om hur andra ser mig.
Jag fick för mig att jag måste vara friskare än frisk i både tankar och beteenden, att jag inte får tänka en ätstörd tanka, för då kanske jag inte är frisk, att andra människor kanske misstror mig om jag tackar nej till tårta och inte låter mig trugas till en extra kaka. Eftersom jag var väldigt medveten om att många inte tror att man kan bli fri(sk) från en ätstörning var jag hela tiden orolig för att någon skulle tro att jag ljög om det och hade därför i stort sett nolltolerans för ätstörningstankar. Det gick nästan så långt att jag kände att jag måste be om ursäkt för att jag var smal och jag ofta åt mer än vad jag hade lust med bara för att bevisa något.
Även här ryckte min terapeut in och ifrågasatte mitt resonemang. Hur friskt är det att vara friskare än frisk?
Den enkla frågan blev en stor kris följd av en enorm lättnad. Hurra - jag behövde inte bevisa något! Det sjuka sitter inte i tanken, utan i hur jag låter tanken styra mitt liv och mina beteenden. Jag kan äta det jag vill, ta en bit tårta till om jag vill, eller helt låta bli om jag inte har lust den dagen. Vad andra tänker om mig har inget som helst att göra med huruvida jag är frisk eller inte. Det är bara jag som vet hur jag mår och vad jag gör när ingen ser mig.
Tittar man på hur friska människor hanterar stress, så ser man att det finns många invanda, ganska destruktiva beteenden: man kanske röker för mycket, äter för mycket, dricker för mycket eller går ut och festar och har en rad med meningslösa ragg - och inte tänker vi väl att det är sjukt? Det räknas som ganska normala beteenden. Men eftersom ingen pratar om de tankar och beteenden som inte visas upp, så är det lätt att tro att friska människor är så otroligt friska och smarta hela tiden.
Min nolltolerans var i sammanhanget lite orimlig, och hindrade mig från att gå vidare ytterligare. För tankemönster efter många års hjärntvätt tar tid att ändra. Så om jag får tankar på ätstörningsbeteenden eller självskadebeteenden när jag är stressad betyder det inte att jag är tillbaka där, utan bara att jag har lärt in de här tankarna och får arbeta med att lära ut dem igen. Och tro mig: Man förändrar inte tankarna genom att förneka dem.
Efter de här två stora kriserna, som innebar att jag helt fick revidera min syn på mig själv och på friskhet, har det inte varit några lika omvälvande identitetskriser. Bit för bit har i stället en frisk identitet växt fram, där hålen efter det förflutna fylls med nya saker. Det finns dagar och stunder då jag har saknat min anorektiska identitet så mycket att det nästan varit bottenlöst, men samtidigt har jag ju absolut inte velat gå tillbaka. Saknaden har handlat om ett sorgearbete, om att begrava något som varit större delen av mitt liv, och om helt andra saker som jag kunnat komma på först när jag slutat följa impulserna, utan i stället stannat upp och tittat under dem. Vad känner jag egentligen? Vad är det jag verkligen saknar från åren bakom den mörka spegeln?
Ett friskt liv innebär toppar och dalar, med- och motgångar, en dans på rosor och stickor i fötterna. Det är orimligt att tro att man alltid är på topp och alltid mår bra. Alla drabbas av kriser, alla måste lära sig ett friskt förhållningssätt till livets upp- och nedgångar, till bra och dåliga dagar, till lycka och olycka, glädje och depression, stress och lugn. För självklart är ett fritt eller friskt liv en process, där vi fortsätter att utvecklas, läka gamla sår och ändra tankar och beteenden i takt med att vi förändras.

4 kommentarer:

Rebecca MW sa...

Vilket bra och insiktsfullt inlägg!

johanna sa...

jättebra skrivet! det är funderingar som kretsar i mitt huvud och säkerligen många andras. får jag fråga vad som blev vändpunkten i ditt tillfrisknande, om du nu kan säga att det fanns en sådan?
tack för en fantastisk blogg, som motvikt till allt annat äs-relaterat på nätet!

Amelie sa...

Tack Lisa. Du är en källa av visdom.

Lisa sa...

Johanna - jag kommer att ta upp vändpunkter i mitt nästa tema, vecka 48. Så du får vänta några veckor :)

Tack för era kommentarer!

~Lisa