måndag 13 juli 2009

Anledningar att leva



Tema: Anledningar att leva
Del 1 av 3
Redaktör och skribent: Rebecca Willén


”Laying on the bathroom floor, kitty licks my cheek once more,
And I could try, but waking up is harder when you wanna die,
My name is Elizabeth, my life is shit and piss”

(ur “Elizabeth on the bathroom floor” – Eels)


Eels är ett band som först och främst består av Mark Oliver Everett. Hans syster Elizabeth begick självmord efter en lång tid av psykiska problem och missbruk. Innan Elizabeth dog gick deras pappa bort. Efter att Elizabeth dött dröjde det något år innan deras mamma gick bort i cancer. Mark Oliver blev då ensam kvar från sin familj och kämpade själv med ångest och otympliga tankar. ”You never know what will happen next” skriver Mark Oliver i sin självbiografiska bok och säger att det är hans anledning att leva när allt annat inte räcker till.

För mig är det ibland en trygghet och tröst att tänka på att vad jag än gör så kommer jag inte att leva för evigt. Det finns ett slut. Jag kommer att bli gammal och dö förr eller senare. Den insikten kan ibland hjälpa mig att även i svåra stunder stå ut. Förmodligen dyker det upp något bättre innan dess, om inte så har jag åtminstone skapat lite utrymme för förändringen att ske. Man blir äldre hela tiden. Livet är ändligt och vissa saker kan vi påverka, andra inte. På gott och ont.

Ibland hittar man inga anledningar att leva. Kan det inte bara få vara så då? Ibland finns det inga svar. Ingen tröst. Ingen ork. Är man fel om man inte orkar resa sig? Är man fel om man bara vill ligga kvar och inte lyssna på alla hundratals goda råd?

“There’s a world outside, and I know cause I’ve heard talk,
In my sweetest dream, I would go out for a walk,
But I don’t think I’m ready yet, I’m not feeling up to it now,
Just not that steady yet, and I don’t need you telling me how”

(ur “Not ready yet” – Eels)


Jag vill avrunda med detta: Det är en efterhandskonstruktion att påstå att det var värt det. Att det var värt all ångest, mörkret, skammen, självföraktet, hatet, ensamheten, hopplösheten, maktlösheten, som man så ofta säger när man lyckats ta sig in till land. Det är aldrig värt det så länge man inte vet att det kommer att bli bättre. Ovissheten är plågsam. Inga anledningar att leva gör den lättare att bära.



På onsdag kommer ett inlägg på samma tema av Amanda Duregård, som även är redaktör här på bloggen. På fredag skriver Nina, medlem i SHEDO, ett inlägg på temat. Nina har tidigare skrivit ett inlägg på temat ”Bemötande av självskadare inom vården”, vecka 24. Nästa vecka är det dags för temat ”Att vara anhörig” som Pia Ejeklint ansvarar för.

Inga kommentarer: