SHEDO - Self Harm and Eating Disorders Organisation Bloggen

Vad betyder det att få en diagnos?

2012-01-24T15:53:00.000+01:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Diagnoser
Redaktör: Emelie Jonsson

När jag fick min första diagnos så började jag gråta. Jag visste egentligen att det var något som var fel, och det var ju övertygat om att jag hade ätstörning. Men sen när jag fick se på papper där mitt namn stod och att diagnos var Anorexia Nevrosa så bröt jag ihop. Det blev så verkligt på något sätt.
Då blev det som en stämpel i pannan på mig.

Men det jag vill komma till är att det är så delat det här med att sätta diagnoser. En del som får diagnoser hej vilt så har läkaren kanske inte riktigt tänkt klart utan bara satt en diagnos som inte alls stämmer. Och att få en "stämpel" så där kan kännas kränkande eftersom det då kanske inte alls stämmer överens med sjukdomsbilden man har.

Detta tillfälle för mig stämde visserligen, och på ett sätt var det skönt att få reda på att det var en sjukdom - att det inte var jag som var knäpp utan att det var på grund av en sjukdom jag var så här.
Men sen kändes det också som en stämpel i pannan. Att man blev diagnosen.
Känner ni igen er?

foto: google

Vad har ni för tankar kring diagnoser? Var det en lättnad för dig att få ett svar på "varför du är som du är" eller blev du helt ställd? Känner du att det blivit en stämpel, att du känner att du inte är du utan bara en lista med diagnoser?

Eller ni kanske har erfarenheter av att ha fått diagnoser som inte alls stämmer med er sjukdomsbild?

Ni får gärna maila om era tankar och funderingar.

Veckans tema: Diagnoser

2012-01-23T07:46:00.001+01:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Diagnoser
Redaktör: Emelie Jonsson

Det här att få en diagnos på papper kan vara olika reaktioner från person till person.
Hur känns det egentligen att få en diagnos? En "stämpel" som vissa kanske känner det som.

Denna vecka tänkte jag ta upp lite positiva och negativa saker kring detta med diagnoser.
Hur läkare ibland kanske sätter diagnoser utan att egentligen ha gjort någon riktig utredning osv.

foto: svd.se

Har ni några erfarenheter och tankar kring att få en diagnos på papper?
Hur reagerade du när du eller någon anhörig fick sin diagnos satt?

Maila gärna in era tankar och funderingar till shedo.blogg@gmail.com så publicerar jag det här på bloggen.
Men jag kommer som sagt också ta upp en del inom detta ämne,
men mer om det senare i veckan.

Hur skall jag berätta?

2012-01-22T23:52:00.000+01:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: den stora tystnaden
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Halsen snörper ihop sig av nervositet, man försöker svälja men det gör ont. Blicken flackar, febrilt försöker man leta efter en utgång utifall man skulle få panik och inte orka hålla sig kvar vid vad man tänkt göra. Man går fram och tillbaka i köket, tillslut kommer någon ned och man drar av lappar från kylskåpet och läser som om det vore det intressantaste i världen, och man är fast av fascination. Egentligen bävar man, man samlar ihop startord i huvudet och drar stolen fram och tillbaka ett par gånger innan man sätter sig ned. Någon slår sig ned vid bordet, börjar läsa morgontidningen och svär till då kaffet spills utanför. Där någonstans rycker man åt sig alla fraser man tränat in flera dagar, öppnar munnen och säger... "jag har något jag skulle behöva berätta".

Många skapar sig ett helt scenario av vad som kan hända då man berättar. "Om jag säger det, tänk om det händer, och om jag säger så, kanske hon säger så och vad ska jag säga då?", som med precis allt annat. Detta gör att man ibland väldigt länge kan vänta, vad det än gäller. Särskilt svårt kanske det är när man vanligen inte brukar berätta om känslor. Texten ovan var mer en liten översikt på vad man bävar för; tystnaden, väntan, nervositeten, de första orden... Men för mig, och troligen för många andra - är det inte säkert att du behöver planera alls. Mycket sker fullt naturligt.

Enligt mina erfarenheter, tycker jag att det är skönt att slippa förstora upp det, och planera för det. Både för min egen nervositets skull, och för att det både är lättare för den som berättar, och den som tar emot det då. Det är otrolig skillnad på person och person; hur vet man hur just dina anhöriga ska ta det? Lever du i ett hem där känslor inte pratas om, kan det kännas omöjligt för dig att berätta, medan vissa personer tar det lättare av ren natur. Så hur ska man nu säga det? Jag tänkte komma med lite tips utifrån egna erfarenheter:

- Är du i en situation då absolut ingen vet om dina inre känslor är det kanske som mest svårt. Då ingen frågar hur du mår som mer än en artighetsfras och du inte vågar lägga fram orden.

Leta efter ett tillfälle. Se det som ett arbete att bilda en situation då du kan berätta. Ställ ledande frågor, bilda upp ett positivt scenario. Kommer den dagen då du och en vän pratar, det kan vara precis vem som helst du känner någon form av förtroende till, och ämnet leder in på t ex mat eller koncentrationssvårigheter eller psykiskt välbefinnande (egentligen vad som helst) - lägg in en fråga. "Vad gör du då du mår dåligt?", vännen berättar och det faller sig nu ganska naturligt att berätta. "Vad gör du själv?" blir antagligen motfrågan. Berätta vad du gör. Led in det på "jag har varit tvungen att göra det ganska mycket på sistone, känns som att jag tappat gnistan lite". Detta skapar ett stegrande samtalsämne.

Då din kompis förstår hur du mår har du en person att anförto dig till. Med samma verktyg kan du berätta för flera, och det blir hela tiden lättare, både för att du ha fler på din sida, men även för att dina erfarenheter nu säger att det inte var så farligt.

Då jag skulle berätta för familjen hade jag redan ett stöd i andra, vilket gjorde det lättare att berätta. Jag tror det är bra om man släpper in lite åt gången så blir det inte samma "chock" - inte just för andra - utan även för dig som berättar, det blir mycket nya intryck annars. Då familjen visste mer, och de blev en naturlig del av mitt bearbetande, blev det lättare att föra vidare informationen till andra anhöriga.

- Har du redan kontakt med psykiatrin eller sjukvården kan det bli lättare.

Fråga din kurator/behandlande om hjälp. Hur ställer den sig till att vara med på ett samtal med dina anhöriga? Har du ett stöd i en annan vuxen person är det lättare, då du slipper vara helt den situationens mittpunkt. Du har ett skyddande nät och kan bolla över frågorna och svaren till någon annan, som är van.

I mitt fall blev allt berättande för psykiatrin en senare fråga, då jag inte vågade söka hjälp själv. Men jag vet de som fått hjälpen utifrån först - och för dem är det alltid bra om personen inger ett förtroende som får er att kunna berätta tillsammans.

- Det finns andra nätverk tillgängliga.

Vill du berätta för någon mer anonymt finns det medel att tillgå, särskilt ökar hjälpen över internet. Det kan vara lättare att först berätta för en helt främmande person.

Här kommer nummer/adresser att tillgå.

BRIS - för barn som behöver hjälp
0200-23 02 30
http://www.bris.se/

JOURHAVANDE KOMPIS - för barn och ungdomar upp till 25 år

020-22 24 44
Även chatt http://m.jourhavandekompis.se/

NATIONELLA HJÄLPLINJEN

020-22 00 60
http://www.nationellahjalplinjen.se/

JOURHAVANDE MEDMÄNNISKA

08-702 16 80
http://www.jourhavande-medmanniska.com/

SHEDOs jourmail

Till SHEDO:s jourmail kan du skriva som har tankar och funderingar kring ätstörningar och/ eller självskadebeteende. Du kan vara anonym, förutom att vi måste se vilken mailadress du skriver från för att kunna svara. För att vi ska kunna besvara ditt mail på bästa sätt vill vi gärna att du anger åldern på den person ditt mail gäller, men uppgiften är frivillig.
Vi som svarar på mailen har egna erfarenheter av ätstörningar och självskadebeteende, men mår bra idag.
jour@shedo.org.

Och kom ihåg; vad du än känner och hur du än mår är Du värdefull och viktig som Du är, och ingenting är att skämmas för! Du är värd all hjälp Du kan få - och Du är aldrig ensam.

Värme och kärlek, Yasmine

Mitt sätt att bryta tystnaden

2012-01-20T12:37:00.003+01:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind

Tema: den stora tystnaden

Redaktör: Yasmine Ejner Lind

När jag som liten började må dåligt, var jag inte medveten om det själv. Jag var fast i någon annans grepp och insåg inte förrän senare att jag levde i en lögn. Inget av detta berättade jag varken för familj eller anhöriga innan jag fallit in i en sjukdom som skulle förklaras. Jag hade inte riktigt ord att beskriva känslorna och tankarna med, och mina första självskador var rena rop på hjälp. När jag börjat med detta var det redan försent, och på sommaren gick jag in i min första depression.

Jag, sommaren 07.

Det var på den sommaren jag berättade för familjen. Jag hade fortfarande inga sätt att uttrycka mig på, och ingen visste om självskadorna än, men jag öppnade mig till den gränsen att människor förstod att något inte var som det skulle. På hösten började yrseln. Ja, eller var det yr jag var egentligen? Det var ett ganska harmlöst sätt att beskriva overklighetskänslorna och ångesten jag kände, så jag fortsatte på det spåret. Under vintern började vi söka hjälp för yrseln, jag gick igenom en radda undersökningar; skiktröntgen, audiologen, husläkaren, optiker, öga- näsa- halsläkare - hela bunten. För att komma fram till ett pyttelitet synfel. Det var inte fysiskt. Jag förstod nog innerst inne att det inte var det, hade börjat läsa om depressioner och ångest, men skämdes. Något jag absolut inte behövde egentligen. 2007 kom vi till BUP.

Då vi besökte BUP för första gången hade familjen börjat märka andra beteenden. Det var främst tvångsbeteenden, jag var livrädd för smuts och framförallt smuts från mat, vilket under sommaren utvecklades till svårare ätstörningar. Mamma och pappa fick berätta för tanten och farbrorn på BUP om alla mina idéer kring saker och ting - och där förstod jag att jag faktiskt led av en sjukdom. Jag fick genast påbörja stenhård KBT utöver 2 mediciner och det gick lite framåt.

... för att sedan backa tillbaks massor av steg.

Jag fick anorexi, vi kom i kontakt med ätstörningsenheten, och det blev allt svårare för oss att dölja vad som blivit en familjehemlighet. Efter att vi åkt in akut till BUP kom det till slut fram att jag skadat mig. Jag skämdes för mamma, ångern var stor, men då det lagt sig var det oerhört skönt. Så släkten fick veta. Jag fick inget annat än medkänsla - och jag tror många förstod varför jag varit så underlig redan som barn.

På hösten utvecklade jag en väldigt svår depression. Inget liv fanns i mig överhuvudtaget, och människor omkring mig blev rädda när de såg hur livlös jag var, hur döda mina ögon såg ut. Och så kom frågorna. Varför är hon inte med på idrott och hemkunskap? Varför går hon hem så tidigt? Varför kommer hon vissa veckor inte alls till skolan? Vad har hänt med henne..? Så hösten -07 fick klassen veta. Vi hade pratat med lärarna (varav några blev riktigt skuldbenägna då de inte behandlat mig så bra tidigare, på grund av mina "idéer") och BUP, och en dag berättade läraren att "Yasmine mår inte så bra" och att det handlade om bland annat ätstörningar och tvångssyndrom. Några tjejer från klassen som visste mer, hjälpte till att berätta. Jag möttes dagen efter av empati och tröst, och jag ångrade det aldrig. Men det fanns som sagt saker vi inte berättat än.

Jag, sommaren 2009

På hösten kom nästa slag för min familj. Jag berättade att jag under hela min uppväxt hört röster. Det kom nog väldigt plötsligt; men anledningen till att jag berättade då jag väl "fick" var att min mamma frågade. Annars vet jag inte hur lång tid det skulle tagit. Ett par år senare fick jag ur mig den största hemligheten jag burit på, och det har varit en tuff tid, då jag till och med för mig själv dolt detta. Under hela min sjukdom, ja även nu, kommer frågor. Under en period fick jag känslor som är väldigt vanliga under ett självskadebeteende, nämnligen känslan av att "det är allt jag kan". Jag trodde på fullt allvar att jag var så värdelös att sjuk är det enda jag kan vara. Jag handlade inte alltid efter känslan; den fick mig inte alltid att berätta. Men jag fick en stark ångest om en person inte visste exakt hur min sjukdom såg ut, när den väl fick veta, och var väldigt rädd att missförstås. Idag är den känslan nästan borta, och jag har inte alls samma tvång att berätta allt. Jag berättar det som passar in i situationen; pratar jag om SHEDO behöver jag inte slänga in mina röster eller tvångstankar i diskussionen och tvärtom. Men det är skönt att veta att man kan berätta utan att bli dömd.

I nästa inlägg tänkte jag ge lite tips och idéer!

Värme och kärlek, Yasmine

Tema: den stora tystnaden

2012-01-17T18:47:00.000+01:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: den stora tystnaden
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Då vi öppnar ögonen och välkomnar världen möter vi mycket nytt varje dag. Det finns en första gång för allting. Att "komma ut ur garderboben" är oftast förenat med ens sexuella läggning, men det finns fler garderober många måste komma ur. Hur berättar man för sin omgivning att något inte är som det ska?

Foto: Östhammar strand av Yasmine Ejner Lind.

För mig gick det successivt. Det var inte alltså från en dag till en annan jag förstod att något var fel - som nu skulle berättas. Jag minns en dag, det året då jag föll på riktigt. Vi var på vår årliga tur till landet, jag, min familj och mina förföräldrar. Vi var på stranden. Från en sekund till en annan, sprack det. Jag sprang iväg i tårar. Jag berättade först att jag inte mådde så bra, och den enda förklaringen jag hade till varför var självförakt och minskad livslust. Sedan kom det i omgångar.

Våren 2006 berättade jag det för några i min omgivning, att det inte stod rätt till. Men inte riktigt vad.
Sommaren, som den här julidagen, 2006 - fick familjen veta detsamma.

Hösten 2006 sökte vi hjälp, och våren 2007 kom vi till BUP, jag och familjen. Där halkade lite mer ur än tidigare, då vi pratat med ett antal läkare och sköterskor som analyserat och utrett mig fysiskt. Jag mådde visst inte så bra. Alls. Jag fick mina två första diagnoser, och fann en del pusselbitar att placera. Kort därefter berättade vi för släkten, refererade till diagnoserna, det var allt vi hade. Klassen fick veta hösten 2007. Mer och mer kom på plats. Det var depression åt höger och tvångstankar åt vänster, ingenting hade en ordning men fler och fler förstod att jag mådde väldigt dåligt. Genom åren har pusselbitarna funnit sin plats, och idag vet både jag och mina anhöriga vad det handlar om. Det har kommit i små doser, och mycket nytt har hänt som inte kunnat haft sin förklaring från början.

Foto: kilamobler.se

Varje dag jag möter nya människor finns den där, garderoben. Saker och ting måste förklaras, om och om igen, i olika snarlika versioner, och ibland önskar jag att människor slapp fråga. Jag har försökt undvika förklaringar. Men då livet till stor del gått åt till dåligt mående - och att det genomsyrat så stor del av hur och vad jag gör - kommer man alltid till den punkten, att det vore svårt att inte berätta. Varför orkar hon inte följa med ut? Varför dricker hon inte alkohol som andra? Varför ligger hon inlagd? Varför har hon sår på kroppen? (Små frågor som) varför är hon redaktör på den här bloggen? Ah, jaså hon har haft det så. Och så kräver det förklaringar.

Men hur berättar man egentligen?
Behöver man berätta allt?
Vad ska man börja med att berätta?
Hur berättade jag, och hur tolkades det?

Jag tänkte berätta om mina tankar och aspekter på detta, i tema den stora tystnaden.

Har ni svar på frågorna?

Maila då: shedo.blogg@gmail.com

Värme och kärlek, Yasmine

Mitt 2012

2012-01-12T16:18:00.000+01:00

Skribent: Emelie Jonsson

Tema: Ett nytt år

Redaktör: Emelie Jonsson

I förra inlägget sa jag ju att jag skulle skriva upp en liten "att se fram emot & mina målsättningar-lista" inför 2012. & jag håller ju vad jag lovat så här kommer det.

Måluppsättningar:

Klara av att gå till sjukgymnast och samtal varje vecka
Ta en dag i taget och inte rusa fram i tankarna.
Försöka med Matte B. Inte ge upp i förväg.

Att se fram emot:

Att mina brorsdöttrar bara växer och växer. I år blir de 1, 2 och 4 år. Jag ser fram emot att få följa deras utveckling. Att få se blivande ett åringen tar sina första steg, att få höra två åringens första riktiga ord, och att få se hur fyra åringen utvecklas ännu mer och blir en stor tjej som bara lär sig mer och mer.
Att min kusin ska gifta sig och jag får gå på bröllop för allra första gången
att jag förhoppningsvis orkar börja plugga på högskolan igen till hösten
ser fram emot att själv göra framsteg. att se att det inte är omöjligt att bli fri(sk)
Något jag ser fram emot mer är att två av mina vänner kommer att få barn.

Och sen något jag ser fram emot ganska så snart är att få hem kläderna jag beställt från H&M.

Jag längtar så mycket att jag nästan spricker. Är man knäpp då? Jag älskar kläder och ser fram emot att få se när vår och sommarkläderna dyker upp i affärerna.

Tema: Ett nytt år

2012-01-09T19:44:00.000+01:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Ett nytt år
Redaktör: Emelie Jonsson

Ja, det är väl ingen som har missat att det är ett nytt år? Redan är vi inne i andra veckan på det nya året & jag har lite svårt för att acceptera ett nytt år. Det brukar alltid kännas lite extra tufft när alla planerar inför nyårsfest och jag bara vill lägga mig under täcket och bara hoppas på att det nya året kan vänta lite lite till.
Men tyvärr så anpassar sig inte världen för mig utan jag får helt enkelt anpassa mig efter världen.

Det är ett nytt år - men so what? Varför är det egentligen en sådan hets kring det här med ett nytt år.
Alla ska börja med sina nya liv. Nyårslöften sägs i varje hörn och om några månader kommer säkerligen 80% av personerna som gett löften bryta dessa. Nu är inte jag någon som vet något om statistik men det är bara vad jag tror.

Jag ger inga nyårslöften. Det var för några årsedan jag sa mitt sista nyårslöfte och det var: "Jag ska aldrig mer ge några nyårslöften" och det har jag hållt sedan dess.

Men hur känner ni inför ett nytt år? Är DU personen som tänker "Ett nytt år - nya möjligheter" Eller kanske är du lika negativ som mig och tänker "Ett nytt år - nya problem" ?

Jag ska försöka tänka ut något positivt med att det är ett nytt år. Något positivt måste det ju finnas.
Det jag tror på skulle hjälpa mig och säkert många andra är att göra upp små mål. Så att man har någonting att se fram emot. Kanske har det bestämts att ni ska ut på en resa senare i år? Kanske har du en viktig match i fotbollen? Du kanske ska bli Mamma/Pappa/Storebror/Storasyster osv. ? Ja vad det nu än är, det kan ju vara små saker också, som att något bra på tvn visas nästa vecka, eller att en film kommer på bio. Eller varför inte att din favorit-tidning kommer med nytt nummer varje vecka.

Ja, jag tror ni förstår min tankebana nu va?

Så i nästa inlägg kommer jag att skriva upp en liten "att se fram emot & mina målsättningar-lista" inför 2012.

Om ni har något att dela med er av vad gäller ett nytt år.
Tveka inte att maila till oss: shedo.blogg@gmail.com

Vad är stress? och hur kommer man ur det?

2012-01-01T20:53:00.000+01:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind

Tema: stress

Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Har du utsätts för massiv inre stress tilltäckligt länge går det över i "stress-tinnitus"; med det menar jag att stressen du känt under en lång tid fortsätter även då stressfaktorerna är över. Handlade stressen om överdrivet arbete, för att ta ett exempel, och du struntat i att lyssna på kroppen som antagligen sagt till flera gånger att sakta i backarna! kan detta lätt leda till utbrändhet s. k. utmattningsdepression.

"Det kan vara symtom som kraftlöshet, sömnproblem, koncentrationssvårigheter, minnesstörningar, tunnelseende, ljudkänslighet, huvudvärk, magvärk, yrsel, muskelvärk, rastlöshet, nedstämdhet, tomhetskänslor, ångest, självmordstankar, ont i bröstet, infektionskänslighet m.m." - läs mer på den här sidan

Vad kan du göra om du hamnat i ett sådant tillstånd?

(några metoder hämtade ifrån netdoktor)

• För dagbok över stressen i ditt liv, undersök om du ser några samband mellan de situationer som utlöser stressen, försök i så fall undvika eller ändra på någonting av dessa

• Ta reda på vad som är viktigt för dig i livet ur ett långsiktligt perspektiv, jämför hur det är idag med hur du skulle vilja ha det och se om du kan ändra på något omedelbart

Foto: mabra.com

• Se till att skapa ordning i livsrytmen, sov och ät på regelbundna tider
• Skapa balans mellan arbete, familj, fritid, och egenvård, schemalägg hur mycket tid/utrymme de olika delarna ska få
• Sök socialt stöd, försök hitta gemenskap med andra (även utanför arbetet) där du känner att du behövs och uppskattas
• Odla fritidsintressen som är givande och kan verka stärkande
• Lär dig avslappning i någon form, t ex meditation, qi-gong eller yoga
• Hitta en motionsform som passar dig, motionera ett par dagar i veckan

Givetvis gäller det att hitta ditt sätt och din metod för att tampas med stressen.

Något som ter sig som inre stress är om du utsätts för en traumaupplevelse. Detta kan innebära ett repetitivt trauma som pågått under lång tid; som mobbing, övergrepp eller krig. Eller ett enskilt trauma som en olycka eller en våldtäkt. För några procent av de som drabbas av ett trauma, uppstår något som kallas Posttraumatiskt stressyndrom.

Posttraumatiskt stressyndrom

... eller PTSD som det förkortas, är en form av ångeststörning som går ut på att du bär höga nivåer av ångest och stress. Denna sjukdom bryter ut inom sex månader efter traumat och yttrar sig pån dessa sätt:

Överdriven vaksamhet, uppmärksam på nya trauman
Spändhet och undvikande av sådant som liknar situationen kring traumat
Drömmar på natten och flashbacks, där du flyr tillbaka dit traumat inträffade
Fantasier i vaket tillstånd som gör det svårt att släppa traumat
Likgiltighet, personlighetsförändringar, isolering från omvärlden
Koncentrationssvårigheter
Aggressivitet, panik och ångest vid mötet med andra, pga den ökade stressen
Tillkommande sömnproblem, depression, missbruk eller andra stressrelaterade störningar

Då du lider av denna ångestsjukdom har du ofta väldigt lätt att associera vardagliga händelser och ting med den traumatiska upplevelsen. Befann du dig nära en pappersfabrik under traumat (för att ta ett exempel) leder det lätt till kedjekopplingar mellan enkla vardagligheter till minnet från traumat. Att se ett papper i fel situation kan leda till detaljerade minnesbilder av t. ex våldtäkten, trots att själva föremålet inte har något med den egentliga händelsen att göra. Jag har letat genom internet efter kopplingar mellan den posttraumatiska stressen och självskadebeteende, men kan inget tydligt finna. Däremot vet jag av egen erfarenhet och med tanken på andra som befunnit sig i denna stress; att självskadande kan bli "en flykt" från minnena av upplevelsen. Jag har uppfattat att många bland de som utvecklar självskadebeteende, kan trauman som övergrepp ligga som grund för det.

Hur tar du dig ur en posttraumatisk stress?

Som med utmattningsdepression är det viktigt att få basfunktionerna att fungera. För de flesta självläker detta syndrom. För övriga finns det hjälp och terapier att tillgå, bland annat EMDR.

-----------

Stanna till en sekund. Tänk efter. Påskyndar jag något jag egentligen skulle kunna ta mig tid till?

Skulle jag kunna vänta, ta mig tid att andas, inte låta bli att sova, och inse; att hälsan alltid kommer först?

Stress kan vara farligt. Gör det till din grej att stanna upp, och bara invänta lugnet.

Värme och kärlek, Yasmine

Tema: stress

2011-12-28T15:48:00.002+01:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Stress
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

http://www.google.se/

"Stress är en instinktiv reaktion för att överleva. Kroppen reagerar med ökad puls, höjt blodtryck och häftigare andning", hämtat ur vårdguiden.

Stress är alltså en mänsklig instinkt. Ändå en stor del av människorna idag bärare av en negativ, överdriven stress. Som jag skrivit förut är psykisk sjukdom en konsekvens av ett stresspåslag i samband med en medfödd grund. Stress kan alltså vara rentav farligt.

Jag har under mitt liv varit väldigt omständig och lätt kunnat uppfattas som långsam, på grund av de problem jag haft. Jag är väldigt kvicktänkt och kan vara snabb i mina rörelser, men större saker har tagit väldigt lång tid då mina tvångstankar kräver den tiden. Då jag berättat om den stress jag bär och burit på har det hänt att någon lite skojsamt uttryckt att "ja, men du kan ju inte vara stressad med den tid du tar på dig". Där kom ordet stress att delas i två delar.

Den stress vi ofta tänker på är den positiva stress som utlöstes förut då vi ställdes inför ett hot; en reaktion som drev oss till snabbhet så vi kunde fly. Idag används den stressen ofta då vi har bråttom iväg, har en tid att passa och så vidare, för att vi lättare handlar snabbt. Men den här stressen kan gå från nyttig till faktiskt sjuklig och farlig. För många människor idag utvecklas den mänskliga instinkten till "tinnitus", den påverkar oss överdrivet och då den egentligen inte behövs. Och inte är det konstigt att då självskadandet kan bli värre.

Stress som påverkar sömn, ätbeteenden och vår dagliga livsföring. Det är denna typ av stress jag tänkt fokusera på under detta tema. Vad händer med en människa då denne utsätts för överdriven stress? Hur yttrar det sig? Vad är posttraumatisk stress (PTSD)?

Vill ni få fram era tankar och aspekter på stress?
Skriv till: shedo.blogg@gmail.com

Värme och kärlek, Yasmine

Att fokusera på andningen

2011-12-16T20:55:00.000+01:00

Skribent: Emelie Jonsson

Tema: Att stå ut och vara i nuet

Redaktör: Emelie Jonsson

Ja hur ska man egentligen kunna stå ut när det är som värst? För jag och som säkert många andra också känner är att när man just är i en ångest-situation eller vad det nu är så är det svårt att fokusera på något annat. Det är så mycket tankar ändå och det kan ofta bli svårt att bryta detta.

Men det kanske finns några sätt att bryta, att stå ut och stanna kvar i nuet?

Dels så finns färdighetslistan som ni kan hitta här: färdighetslistan, men också ska jag tipsa om en sak idag som min sjukgymnast pratar mycket om och det är andningen.

Utan att andas så kan vi inte leva. Men vi kan också koncentrera oss på hur vi andas.

Jag vet som sagt att det är jätte svårt att fokusera på detta när man väl är inne i en situation som är jobbig, men tränar man på detta när man inte har ångest osv. så kan det förhoppningsvis vara lättare sen och kanske kan det bli som med när man lärt sig cykla eller lärt sig att simma? Det sitter då i ryggmärgen, och detta kanske då kan bli likadant om du tränar på det.

Men hur ska du då göra? Det finns många olika knep men jag ska ge några små tips som jag har fått lära mig.

Sitta på pallen:

Du sätter dig på en stol eller en pall där du kan sitta rakt med fötterna mot marken. Sen håller du dig upprätt så att du öppnar upp bröstkorgen osv. Sen fokuserar du på en punkt lite längre bort och sen ger du mer kraft till höger ben så du trampar ner höger fot (detta när du andas in) och andas ut sedan när du släpper lite på trycket på höger sidan och andas sedan in när du ger kraft till vänster fot, och fortsätt sedan så tills du känner att det kanske känns lite lugnare, eller att du helt enkelt kan börja tänka på annat.

Andas i fyrkant:

Låt blicken följa en fyrkantig struktur. Det kan vara ett fönster, en bildskärm eller en inre bild du ser när du blundar. Börja nere till vänster. Andas in och tänk 1 2 3, vila med andningen(håll andan) 1 2 3, andas ut 1 2 3, håll andan 1 2 3, och sen andas in och fortsätt så.

Hoppas ni förstod, för det är så svårt att förklara när man är så i detta.
Men har ni några frågor så är det bara fråga och jag ska försöka svara så gott jag kan.

Var nu rädda om er och kom ihåg:
just DU är värdefull.

Tema: Att stå ut och vara i nuet

2011-12-13T11:23:00.000+01:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Att stå ut och vara i nuet
Redaktör: Emelie Jonsson

Veckans tema kommer handla om att stå ut. Strategier hur man ska klara av att vara i nuet, i det som är just nu. Det är lätt att antingen blicka tillbaka till det som varit, till det som gör ont eller minnen som förstör. Eller att gå tankarna i förväg och blicka framåt alldeles för fort.

Det är viktigt att kunna stanna i nuet. Att känna. Att tänka. Men ack så svårt.
Därför kommer jag och förhoppningsvis ni att dela med er av strategier för att klara av att stanna i nuet. Att fokusera på det som är nu och inte gå tankarna i förväg. Att inte blicka tillbaka på det som varit.

foto: weheartit.com

Har ni några strategier att dela med er av? Hur gör ni för att ta en stund i taget, att stanna här och nu?
Maila gärna shedo.blogg@gmail.com om ni har något att dela med er av.

All kärlek. Och låt er idag andas, fokusera på vad ni känner och tänker.
Jag vet att det är jobbigt och ibland outhärdligt, men försök. Ta en sekund i taget och fokusera. Andas.

Frisk eller sjuk?

2011-12-11T15:54:00.002+01:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: vem är jag? Om att finna sin identitet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Något av det farligaste man kan göra, då man utvecklar en psykisk sjukdom eller befinner sig i ett negativt tillstånd, är att identifiera sig med det. Det är väldigt, väldigt lätt gjort och du dras ned i en ond spiral. Går du igenom en "fas" som tonåring, kanske en rebellisk revolution eller en svacka, dras ditt jag enkelt med. Men är detta bara en "fas" kan du på nytt bilda dig en identitet grundat på friskhet och ditt äkta jag.

Dessvärre stannar det inte alltid där. Blir "fasen" en ihärdig sjukdom, som en ätstörning eller ett självskadebeteende; börjar du fundera ut vem du är, med basen av en sjukdom, vid en ålder där du ska finna din identitet. Jag kom dit. Det är inte konstigt att du, om du levt med en känsla eller beteende under en väldigt lång tid, skapar en identitet av det. Se på vem som helst! Grannen som förlorat sin make - blir "änkan" sett i allas ögon. Har fått berättat för mig att en man som dog i vårt område för många, många år sedan, sålde ägg under ett tiotalår genom att knacka dörr. Idag är han allmänt känd som "ägg-gubben". På samma sätt blir en person som går igenom en livskris eller en sjukdom - ett med det. Det kan börja med att andra ser dig så, medan du fortfarande har kvar friskheten inom dig. Snart kan du också komma att se dig på det sättet.

Varför är det farligt att identifiera sig med sjukdom

eller långvarigt känslomässigt/tankemässigt beteende?

Identifierar du dig med sjukdomen, alltså benämner dig som en sjuk människa, en sjukdom - är det mycket svårare att ta sig ur det. Blir du ett med ett tillstånd måste du på nytt söka efter vem du är för att ta dig ur det. Man kan bli märkt för lång tid framåt. En tanke jag länge haft är att; från början aldrig säga orden "jag är sjuk" i ett samband då du ska tala om vem du är. Att byta ut "jag är sjuk" mot "jag har en sjukdom, men..." kan göra mycket för din självbild. Att aldrig ens påbörja din resa mot vem du är då du är som sjukast. Behålla så mycket friskt du kan åstadkomma att ha kvar. Det är svårt - jag lever inte alltid som jag lär - men jag försöker verkligen att inte fortsätta göda min tidigare sjuka identitet.

Min psykolog brukar prata om "tårtbitarna". En del av tårtan är det friska, och en del det sjuka. Då du är som sämst i din sjukdom kan en stor bit av tårtan vara "det sjuka". Och en liten del "det friska". Många terapeuter och behandlare lägger all energi att prata om, fokusera på, arbeta med - din sjukdom. Det är också viktigt. Men istället för att lägga all fokus på sjukdomen - som troligen blir en ännu större del av ens identitet då - varför inte öka den friska tårtbiten?

Trots att jag arbetat bort stor del av min "mörka" identitet, är delvis den "sjuka" kvar. Jag försöker att medvetet välja bort den, men som jag tidigare skrivit, har jag blivit märkt. Ganska naturligt, av mig själv och andra. Men jag börjar tröttna - verkligen tröttna - på att vara "sjuk". Jag kan inte förtränga min sjukdom, men jag är inte min sjukdom. Jag har den, parallellt vid sidan om. Min själ i grunden är enligt mig, liksom allas, frisk. Sjukdomen är för mig något du utvecklar av ett frö, som sedan blir ett stort träd. Trädet kan skymma din friskhet - men hur långt in den än är, och hur dold den än känns, finns den där och väntar på dig. Grunden i sjukdomen utvecklar så kallade "symptom" i form av grenarna. Arbetar du med de farliga grenarna och tar itu med den lömska grunden, samtidigt som du framhäver det friska, tror jag det är lättare att tillfriskna.

Det du är, är svårt att slita bort. Det du har är lättare att släppa. Därför väljer jag att inte vara sjuk. Jag har en sjukdom. Men jag har också en friskhet. Den ska jag plocka fram.

Värme och kärlek, Yasmine

Vem vill jag vara, vem bör jag vara, vem ÄR jag?

2011-12-11T15:54:00.001+01:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: vem är jag? Om att finna sin identitet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Att ta reda på vem man egentligen är måste vara det svåraste och viktigaste du gör i livet. Vissa lever länge med en vetskap om vem man är; som blir ifrågasatt av andra. Du "får" inte alltid vara den du är ämnad att vara, i en värld fylld av fördomar och stereotyper. Det kan vara farlig att fastna i spiralen där du dras med normen och bygger din identitet grundat på hur andra vill att du ska vara. Men lika farligt - är det lätt att det blir så.

Jag hade en karta av vem jag var som liten. Jag var självsäker, modig och stark. Kreativ. Ville bli serietecknare, nej vänta, skulle bli serietecknare. Utveckla målandet. Skulle aldrig börja sminka mig, åh nej, sådant var för andra. Barn skulle jag inte ha, ingen partner heller. Ja, mycket av det där byggs upp av många barn. Men som med alla kom det en spricka i min självbild. Då andra började ifrågasätta den - gjorde jag detsamma. Och som med så många andra påbörjades en ny stig mot att finna mig själv.

När jag var 14 började min nya resa. Jag hade fallit totalt, låg på marken och kravlade, och trodde mig aldrig kunna komma upp igen. På sommaren började jag på allvar ifrågasätta mig själv. Vem var jag egentligen? Var jag den person som synts i andras ögon under alla år, eller var jag den personen jag faktiskt förträngt? Alltid hade jag haft mål och drömmar, men bitvis föll allt till skärvor på marken och drömmarna drogs med. Året därpå började jag utveckla en svår sjukdom, som kom att fylla upp min värld.

Mitt i alla nattsvarta tankar jag fick när jag blev sämre, började jag bygga upp en mörk bild av vem jag var. Jag började klä mig i svart, såg mörka filmer och lyssnade på depressiv musik. Allt för att försöka hitta den jag var, byggde jag upp en bild av vem jag trodde jag var. Jag var Yasmine, hon som mår dåligt. I början försökte jag dölja mitt inre mörker, men då det fallerade förstod jag att jag dolde en stor elefant i vardagsrummet. Jag blev genomskådad. Istället började jag identifiera mig med det mörka.

Vintern -07/-08 träffade jag en kvinna, hon var ett medium och healade mig. Hon var en av de första utomstående som såg igenom den mörka fasaden. Hon fick mig att börja ifrågasätta den bilden istället. Berätta vilket ljus hon såg i mig, något bortom allt mörker i världen. Istället för att slita och dra i det sjuka, sätta mig på medicinering och bearbeta allt negativt - ökade hon på mer och mer ljus. Hon ökade min självbild. Två år senare slutade jag att identifiera mig med mörkret. Jag var född i ljuset, och skulle också leva i ljuset.

Jag började ta reda på vem jag var. Inte vem andra såg mig som, eller vem jag ville se mig som, utan vem jag var. Vad lyssnade jag på för musik? Utan att ens försöka läsa mig till vad man "bör" lyssna på just då, vad jag trodde andra lyssnade på och utan att ta hänsyn till det jag tidigare lyssnat på; började jag om på nytt. Jag slutade läsa i forum som drev mig mot en stereotyp, läste jag att det jag lyssnade på var "fel" stängde jag ned sidan och lyssnade ändå. Jag insåg någonstans att tysta, blyga, osjälvsäkra lilla mig bar ett stort mod att faktiskt kunna vara den jag var.

Så var det med allt. Jag var inte som alla andra, det gick inte att dölja. Så istället för att dölja, framhävde jag det. Och mötte allt annat än bara kritik. Idag är jag älskad för den jag är - och jag vägrar låtsas vara någon annan. Jag är jag. Take it - or leave it!

Kärlek och värme från mig, Yasmine

Tema: vem är jag? Om att finna sin identitet

2011-12-06T18:11:00.001+01:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: vem är jag? Om att finna sin identitet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Vem är jag?

Hur lever jag?

Hur vill jag leva?

Vad vill jag göra av mitt liv?

Vad för musik gillar jag, vilka filmer och vilka böcker?

Vad har jag för politiska åsikter?

Vad har jag för livfilosofi?

Är jag den som har ätstörningar och självskadebeteende?

Vem är jag?

Foto: Y. Ejner Lind

Något som de allra allra flesta går igenom är letandet, och om tur finns också finnandet, av sin identitet. Som barn faller det sig ofta ganska naturligt att bara vara, inte fundera eller spekulera så mycket. Jag är jag och jag kan! är en vanlig tanke. Tänk att få behålla ett barns självkänsla?

När vi närmar oss tonåren händer det mycket med kroppen. Men även med själen! Vi börjar begrunda alla dessa frågor vi förut aldrig ställt, grundfrågan lyder; vem är jag? Detta tänkte jag berätta ur min synvinkel den här veckan. Jag tänker framförallt ta itu med begreppet "sjuk" och "frisk" då det kommer till sin identitet. Vad händer om man blir sjuk i samma veva som man skall börja fundera över sin identitet, och man börjar identifiera sig som den som har ätstörningar och självskadebeteende? Något man lätt gör då man hamnar i vissa tankebanor och sjukliga beteenden. Och hur tar man sig ur det?

Du är mer än bara en sjukdom. Jag brukar säga att; du är inte en sjukdom, du har en sjukdom. Det är viktigt att minnas. Och det är bara du som kan finna vem du är.

Du är du, jag är jag. Men som sagt; vem är det?

Foto: Y. Ejner Lind

Frågan jag ställer till er nu är inte bara vem är du?

Utan hur upptäckte du din identitet? och hur gör man för att inte identifiera sig med sin sjukdom?

Har du en historia att berätta kring identiteter, maila gärna shedo.blogg@gmail.com - jag vill höra er berättelse!

Värme och kärlek, Yasmine

Skratta och skratta

2011-12-01T13:11:00.000+01:00

Skribent: Karin Carlsson
Tema: Kloka Ord
Redaktör: Karin Carlsson

Skratta och Skratta

I vilket vi lär oss att skratta och skratta

Plötsligt började Christoffer Robin skratta...

och han skrattade... och han skrattade...

och han skrattade...

Nalle Puh

Alla barn har mycket nära till skratt och de skrattar lättare är vi vuxna. Barn kan skratta högt, mycket högt och de mår också mycket gott av det. Men hur ofta gör vi vuxna det? Skrattar så andra hör det tydligt och märker det. För när vi skrattar så mår vi också mycket gott.

Det stämmer på många plan att, ett gott skratt förlänger livet. Att skratta minskar stress och påskyndar läkning både psykiskt och fysiskt. När vi skrattar frigörs må bra ämnen i hjärnan som gör att vi mår bra och känner harmoni. Skratt påverkar oss människor och ger oss ett långt liv.

För att man ska kunna dra nytta av skratt och ge kroppen doser av mår bra kemikalier, behöver man hela tiden leta aktivt efter saker som man kan skratta åt, för många gånger är det svårt att hitta saker att skratta åt i vardagslivet. Du kanske hittar dina dagliga skratt genom att ringa en vän, ta en fika med goda vänner eller kanske sätta på ditt skratt tv program.

Men man kan också skratt åt när saker och ting går fel, eller inte blir som slutresultatet, just för att man ska påminna sig själv om att det finns positiva och komiska synsätt i allt som sker. Man kan också varje dag le i tysthet åt det som i vanliga fall kanske skulle reta upp dig tex åt köer, trafikköer, otrevliga butiksbiträden, för ett leende i mindre roliga situationer kan göra att skrattet är närmare än man tror.
- Det jag menar är att vi måste öva oss i att skratta!

Med värme och kärlek
Karin

Veckans tema: Kloka ord

2011-11-29T19:46:00.001+01:00

Skribent: Karin Carlsson
Tema: Kloka Ord
Redaktör: Karin Carlsson

Veckans Tema: Kloka Ord

När jag här omdagen öppnade boken Nalle Puhs Stora klok bok tänke jag på bloggen och hur viktigt det är att förmedla kloka ord. Ord som väcker tankar, funderingar och hopp. Det man kan lära sig av Pugs och hans vänner är hur de tacklar livet, press och dess problem.

Personer som har känsla av välbefinnande upplever sig lyckligare, hälsosammare och de sägs att de lever längre. Men vad är egentligen välbefinnande?
Man kanske upplever välbefinnande när man skapat balans mellan saker som tex arbete och familjeliv, samt det övriga livet. För vissa handlar det mer om inre frid eller vackra ting. Men oavsett vad välbefinnade är för just dig, så är det ingenting man kan köpa för pengar. Välbefinnande är något man hittar med tiden.

Men var hittar man välbefinnandet?
Alla hittar sitt välbefinnande på olika sätt, det kan finnas mitt framför näsan, i en bok, med kreativitet, natur eller träning. Man kan även ta hjälp av Nalle Puhs och hans vänner från Sjumilaskogen och det är här veckans tema finns, bland Kloka ord.

Vad är dina kloka ord? Vart hittar du ditt välbefinnande?

Må gott!

Värme och kärlek Karin

Lekande lätt

2011-11-23T16:05:00.000+01:00

Skribent: Emelie Jonsson

Tema: det som får mig att le

Redaktör: Emelie Jonsson

Här kommer ännu ett klipp som får mig att le.

Vem älskar inte att höra när barn ska förklara saker?

Så underbart helt enkelt.

Hoppas detta också kan få er att le lite denna novembertrista onsdagen.

Vad får mig att le?

2011-11-22T14:22:00.000+01:00

Skribent: Catarina Carleson
Tema: det som får mig att le
Redaktör: Emelie Jonsson

Ett riktigt roligt tema, för bara efter att jag läste meningen: "Vad får dig att le?" så ler jag, samtidigt som jag tänker efter.

Det är många olika saker som får mig att le.
Andra människor till exempel så som mina barn, andras barn, vänner och andra nära och kära personer i min omgivning.

Mina djur, tre katter och en hund kan ofta få mig att le i vardagen.
Det kan vara när de busar med varandra, eller om de somnat på ett väldigt sött sätt i soffan till exempel.

Bra musik och ordlekar kan också lätt få mig att le.
För att inte tala om när jag är kär... då ler man väl rätt fånigt hela tiden, minsann.

foto:weheartit.com

Ibland behövs det inte mycket för att kunna le

2011-11-21T19:39:00.000+01:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: det som får mig att le
Redaktör: Emelie Jonsson

ibland räcker det med små repliker för att jag ska dra på smilgroparna.

Idag är just en sån dag.
Det här klippet från Svensson Svensson kan få mig att le.

Egentligen vet jag inte varför - kan hända att jag har så mycket roliga minnen från Svensson Svensson,

så då spelar det egentligen ingen roll på vilket klipp jag kollar på från den serien.

Veckans tema: det som får mig att le

2011-11-21T09:12:00.000+01:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: det som får mig att le
Redaktör: Emelie Jonsson

Jag tror att min hjärna har gått på något slags av jullov eller någonting. Har suttit och funderat och klurat på veckans tema och ville ha något så där klockrent, men nej jag kom helt enkelt inte på någonting som skulle passa, så veckans tema får helt enkelt bli "Det som får mig att le".
Jag tror att jag har haft detta tema någon annan gång men det tåls att ha igen tycker jag.

Vad menas då med detta tema?
Ja det är enkelt, vad är det som får dig att le för en stund? Jag tänker på roliga klipp eller musik. Men det kan ju vara något helt annat också. Så som att du har en ledig dag, att du umgås med vänner - eller ja, helt enkelt det som får dig att må bra och få dig att le för en stund.

Så jag kommer att dela med mig av mina saker som får mig att le.
Uppdaterar senare idag med något roligt klipp från youtube. Det är för mig räddaren i nöden när jag behöver tänka på något annat. Att söka efter roliga klipp på youtube. Det lyckas för det mesta att få mig att le.

Vad är era saker som får er att le?
Maila gärna shedo.blogg@gmail.com

Mina erfarenheter

2011-11-20T23:41:00.000+01:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: att vara anhörig till någon med psykisk sjukdom
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Jag vet hur det är då skulden biter en i hjärttrakten då man känner att "allt vore så mycket bättre om inte jag fanns". Jag vet hur det är att vara rädd för att se familjen i ögonen efter ytterligare en självskada, ytterligare vad som känns som ett svek. Jag vet hur det är då livet sviker. Men jag vet också hur det är att se på då livet sviker någon man älskar.

Foto: vardguiden.se

Att någon anhörig ska drabbas av en sjukdom är lika stor chans som för dig att drabbas. Det är inget man kan veta, och man kan inte välja sitt umgänge efter detta. Med stor sannolikhet har du någon gång spenderat tid med någon som bär på en psykisk sjukdom - vem som helst kan, som jag sagt tidigare, vara "en sån där".

Jag har - som sagt i det förra inlägget - levt med flera med psykisk sjukdom. I det stora hela spelar inte formen av problematik så stor roll, då det alltid smärtar djupt inpå själen då någon vi älskar mår dåligt. Förutom självskadebeteende och ätstörningar har det handlat om missbruk, personlighetsstörningar, psykossjukdomar, depressioner, olika former av ångest, sociala handikapp och lindrigare former av ohälsa.

Det är lätt att i detta satsa helt på den sjuke och glömma sig själv, men det är viktigt att inse att du måste bevara dig själv för att kunna stötta den sjuke, och får inte glömma att ta hand om den du är och den du tidigare varit. Du får inte förtränga ditt eget jag och ändra hela din livstil helt för att rädda den du är anhörig till. I slutändan kan det stjälpa er båda. Som min mamma Susanne skrev i det tidigare inlägget är A och O att behålla dina intressen och det som du mått bra av, det gör dig till ett bättre stöd. Jag har många gånger anklagat mig själv för att den jag varit anhörig till varit sjuk. Borde jag..? Ska jag sluta..? Det är svårt då man hela tiden letar efter sin egen del i det hela. De flesta gångerna tror man sig hitta det man söker efter - men ingen människa är perfekt, alla gör fel, men att anklaga sig för små detaljer man gjort fel under dagen kan inte bygga upp en annan människas hela sjukdomsbild.

Som anhörig kanske du suttit i väntrummet med exempelvis din dotter, hållet hennes hand, följt med henne in till läkarsamtalet, mött henne och stöttat henne då samtalet är över. Men något du kanske aldrig ens tänkt på är att även du behöver prata med någon. Att vara anhörig sätter en press på ditt öra att alltid lyssna och din axel att alltid kunna lutas mot. Att ringa ett samtal till vårdcentralens kurator kan kännas nervöst, du kan känna skuld, är det här verkligen för mig? Men då du väl sitter hos en person vars arbete är att lyssna på dig, kan det hjälpa dig mer än du anar. Du behöver det.

Foto: psykologuppsala.se

För mig som både varit den sjuke och den anhörige är det svårt att hela tiden byta position. Det är svårt att både vara anhörig och den som behöver stöttas. Därför är balans något som är riktigt viktigt. Där är det ännu mer nödvändigt att lägga energi, inte bara på din vän, partner eller familjemedlem, utan på dig. Det handlar om att ge och ta, inte bara att ge.

Värme och kärlek, Yasmine

Acceptans som nyckelord

2011-11-20T23:26:00.000+01:00

Skribent: Susanne Ejner

Tema: att vara anhörig till någon med psykisk sjukdom

Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Att leva som anhörig till någon med psykisk sjukdom är inte lätt.

Vem är då jag? Jag är en kvinna på 48 år, nyligen separerad från barnens pappa och med en hel del erfarenhet av hur det är att vara anhörig på många olika sätt. Jag har även en son på 12, Yasmines lillebror som även han har sina svårigheter. Båda har tvångssyndrom och min son Alex har även autistiskt syndrom, även kallat högfungerande autism. En otroligt begåvad och mysig kille men med ett rätt svårt socialt handikapp.

Yasmine är också väldigt begåvad och istället väldigt social till skillnad från sin lillebror. Visst är det på sitt sätt en sorg när man upptäcker att ens barn inte är som andra barn och man ser att de inte mår bra för att de någonstans inte passar in. Men samtidigt så har jag lärt mig något otroligt mycket av att leva ihop med dem. Att allt inte är så självklart, att vara tålmodig och framförallt acceptans.

Med acceptans kommer man långt. Att acceptera att det är som är och göra det bästa av det. Inte lätt alla gånger men det går. Jag tror starkt på att man någonstans väljer själv hur man ser på sin situation och hur man känner. Ingen idé att försöka stöpa om dem i samma form som alla andra eller låtsas som att det inte finns. Man får försöka stötta så gott man kan och se deras positiva sidor och styrkor. För gör man det så blir inte det negativa så markant och övervägande.

Sen måste man försöka ta hand om sig själv också, hitta ett eget liv mitt i alltihopa. Be om hjälp, göra saker för sin egen skull, försöka må bra på olika sätt. För annars kan man heller inte vara till mycket hjälp som anhörig till den sjuke om man inte själv orkar. Stundtals är det jättejobbigt och man orkar inte alltid hålla ångan uppe men försöker man se det positiva ändå och acceptera hur saker och ting fungerar så är mycket vunnet. Skulle inte byta bort mina barn för allt i världen. De är underbara och har så mycket att ge även om de inte är som andra.

Så mitt råd och nyckelorden för att orka är acceptans och positivitet. Jag tror någonstans också att man inte får mer börda än vad man orkar bära. Man behöver heller inte alltid vara stark utan man gör så gott man kan. Då är mycket vunnet.

Värme och ljus, Susanne

Tema: att vara anhörig till någon med psykisk sjukdom

2011-11-15T23:05:00.000+01:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: att vara anhörig till någon med psykisk sjukdom
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Det har tidigare skrivits bra och innehållsrika inlägg på SHEDO-bloggen om hur det är att leva som anhörig. Denna vecka tänkte jag inrikta mig på hur du som anhörig hanterar psykisk sjukdom ur ditt perspektiv och hur du orkar med denna stress att vara anhörig.

Foto: WORD ClipArt

Att leva med psykisk sjukdom/ohälsa som ätstörningar och självskadebeteende är långt ifrån lätt, kan de flesta drabbade klart konstantera. Men hur är det att leva som anhörig? Som en anhörig; mamma, pappa, pojkvän, flickvän, syskon, far-/ morförälder eller vän till någon med psykisk ohälsa känner du att du bär ett enormt ansvar. Ibland kan du känna att hela någons värld vinglar fram och tillbaka på dina axlar. Du kämpar dag som natt, ändå kan du känna att det brister, och ibland vill du bara bryta ihop på golvet och bli liten igen, vaggas i någons famn. Du kan känna att det är du som ska vara den famnen. Det är inte lätt. Den du är anhörig till ser det, kan ofta anklaga sig själv. Ni båda anklagar er själva, bråk uppstår och kaos bryter ut. Då det i de flesta fallen i själva verket inte är i varken dig eller den sjuke felet sitter - felet sitter i det som dras mellan er - sjukdomen. Ändå beskyller ni er själva.

Det skrivs mycket om hur du som sjuk hanterar din sjukdom, eller hur du som anhörig hanterar den andres sjukdom - men hur hanterar du som anhörig din egen smärta, som klöser som eld inom dig? Du kanske försöker vara pedagogisk, se det ur ett objektivt perspektiv - men ibland faller det sönder. Det går inte att inte blanda in din själ när det gäller någon du älskar. Att vara anhörig är ett helvete. Detta tema - tillägnas er.

Jag tänker berätta mina aspekter på att vara anhörig - även jag som är "den sjuke" har upplevt att vara anhörig som vän, syskon, dotter och partner. Jag vet hur svårt det känns. Jag kommer få fram min historia.

Jag tänker låta min mamma skriva sin berättelse och erfarenheter angående att vara mamma till två barn med psykisk sjukdom/funktionshinder.

Jag vill även höra eran berättelse! Jag söker främst någon som kan berätta sina erfarenheter av att vara i ett partnerskap med någon som bär på psykisk ohälsa. Men anhörig genom alla relationer är givetvis välkomna!

Foto: WORD ClipArt

Maila till: shedo.blogg@gmail.com

Värme och kärlek, Yasmine

Ljusglimtar

2011-11-13T13:18:00.000+01:00

Skribent: Linnea Björndahl
Tema: Att längta tillbaka och att leva i nuet
Redaktör: Karin Carlsson

Jag har en bok, min "brabok" kallar jag den.
I den skriver jag om allt vackert som finns i livet. Det finns så mycket som är fantastiskt och värt att leva för, men ibland när allt känns tungt och färglöst är det så svårt att se.
I de stunderna plockar jag fram boken och läser om hur det känns när solen värmer och fåglarna sjunger och om känslan i hjärtat när någon ler mot mig, ger mig en kram och säger att jag är omtyckt. En hjälp när det är svårt att hitta tillbaka till "att leva i nuet".
Det finns ljus i det mörkaste mörkret, det gör faktiskt det.
Bara man letar ordentligt.

Spegelvänt

2011-11-10T14:46:00.008+01:00

Skribent: Karin Carlsson
Tema: Att längta tillbaka och att leva i nuet
Redaktör: Karin Carlsson

Detta inlägget kommer fortsätta på temat ”Att längta och leva i nuet” .

När jag tidigare pratade med en mycket god vän på 94 år om att längta tillbaka, berättade hon för mig att: ”Längta tillbaka är spegelvänt, för det finns alltid något att längta till oavsett om det är bra eller dåligt".

Jag är 94 år och tänker att längta tillbaka är spegelvänt för det speglar mig, så jag ser hela mitt liv i alla delar både det positiva och negativa. Det råd jag vill ge till dagens unga är att: ”lär er se och längta både framåt och bakåt genom att se det spegelvänt. För lyckan och kärlek finns alltid där oavsett hur svart det är, våga bara se det spegelvänt”

Min gode vän försöker säga något klokt. Oavsett hur svårt det är, se det spegelvänt.

Jag har funderat på detta många gånger och jag tror vi måste lära oss och öva oss i att längta och leva i nuet. Genom att få utlopp för det i kreativitet tex genom papper och penna, klippa och klistra. Att få se saker spegelvänt ur ett annat perspektiv oavsett om det är bra eller dåligt.

Varje dag innan jag ska gå till sängs, ställer jag mig på balkongen och tar tre djupa andetag ochkänner känslan och bara är. Just för att öva i att leva i nuet, här och nu.
Våga se saker spegelvänt.

Må gott!

Karin Carlsson

Att längta tillbaka och att leva i nuet

2011-11-07T16:50:00.013+01:00

Skribent: Karin Carlsson
Tema: Att längta tillbaka och att leva i nuet
Redaktör: Karin Carlsson

Denna veckan kommer temat vara ”Att längta tillbaka och leva i nuet”

Under många år då jag själv var fast i det svåra drömde man om ett liv utan det mörka. Men idag när jag lever tillsammans med min sambo och våran son, kan jag ibland längta tillbaka för det är en del av mig.

Då menar jag inte att jag längtar till det jobbiga, men att våga tillåta sig att längta och minnas samtidigt som man bygger upp pusselbitarna för att leva i nuet. För tiden i det mörka kommer alltid att vara en del av mig och de har bidragit till att jag är den jag är. En pusselbit till min personlighet i kombination med många nya pusselbitar.

För att sen mina olika pusselbitar och minnas brukar jag sortera, klippa och klistra och bilda ett kollage med allt det positiva som fanns i det mörka och bygga på med allt det positiva och lyckliga som finns idag. Så jag bygger upp mina mörka år till lyckliga år trotts det jobbiga. Efter en stund har jag mitt kollage, som gör att jag ser allt ur ett annat perspektiv och åter kan leva i nuet en stund.
Vad gör du för att leva i nuet och tillåta dig att minnas? Vad gör man för att leva i nuet och se det spegelvänt?

Må gott!

Karin Carlsson

Att skriva kan vara bra för att få ur sig det man inte kan säga

2011-11-03T17:35:00.000+01:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Att prata om det som gör ont
Redaktör: Emelie Jonsson

Som jag nämnde i tidigare inlägg så har jag och säkert många andra problem med att prata om sina tankar och känslor med sin samtalskontakt eller liknande. Men ett knep som jag brukar ta till och som jag tycker ni som har det svårt kan testa. Det är att skriva.
Skriv ett brev, eller en text, en dikt eller som en dagbok och ge till din kontakt nästa gång. Be din samtalskontakt att läsa detta och sen kanske ni kan prata utifrån detta han eller hon har läst.

För mig brukar det bli lättare, då har det jag vill få fram kommit fram och det är då lättare att börja prata när jag får frågor och kan på så vis få fram mer ord då.

Jag har alltid haft svårt att prata om mina känslor och tankar och har nog alltid sedan jag var liten tyckt det varit enklare att skriva. Jag är också bättre på att formulera mig i skrift än i tal. Vet egentligen inte varför, men det känns på ett sätt lite tryggare.

Men genom att börja med att skriva och prata utifrån ditt brev så tränar man också upp sig själv att kunna prata om det som gör ont. Jag kan själv säga att jag utvecklats verkligen genom det här. Förr kunde jag sitta en hel samtalstid och bara säga "Jag vet inte", eller bara sitta och stirra ner på golvet. Men nu kanske det kan bli några "jag vet inte" svar, men inte alls under ett helt samtal. Jag har tränat på det här och det går sakta men säkert framåt.

foto: weheartit.com

Och jag tror att när man väl vågar börja prata och skriva om det som gör så ont så är det då man kan börja läka. För att bara gå omkring och bära runt på det själv mår man bara värre av. Jag har den erfarenheten och kan ibland fortfarande gå lite för länge med saker jag egentligen borde ta upp och prata om.
Men som sagt, jag övar mig på att prata och man kan inte kunna allting på en gång.
En del är precis som jag kanske mer trygga med skrivandet och kan formulera sig bättre i skrift & därför tycker jag det är guld värt att det finns papper och penna.

Det är ett tips jag har till alla som har svårt att prata.
Skriv skriv skriv. Du behöver inte heller ge fram brevet om du inte vill. Du kan själv läsa det du skrivit (att det blir som ett litet stöd precis som i redovisningar i skolan för att veta och komma ihåg vad man vill ta upp)

Att prata om det som gör ont

2011-10-31T18:35:00.000+01:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Att prata om det som gör ont
Redaktör: Emelie Jonsson

Nu är det åter igen jag som tar över tangenterna här på bloggen och denna veckan kommer temat att vara : "Att prata om det som gör ont".

Jag har alltid haft svårt att prata om mig själv och mina innersta tankar och känslor. Jag pratar och hjälper hellre andra med deras problem, eller pratar om något allmänt som musik eller vad som hände på Idol förra veckan. Men att prata om mig och det som gör så fruktansvärt ont är svårt. Jag får aldrig fram det jag vill säga.

Är jag själv om detta eller finns det fler här ute som har svårt att prata om sig själv?
Som i terapi osv. kan jag många stunder bara sitta där och säga "jag vet inte" eftersom jag inte får fram det jag vill säga. Det blir som en spärr. Att jag inte får, jag får inte prata om det jag tänker och känner.
Men att skriva har jag alltid kunnat. Så ibland får jag ta till mitt knep att skriva om det som känns jobbigt och prata om det utifrån det jag har skrivit.

Men har ni några tips om hur man kan göra för att kunna prata om det som gör ont?
För att prata det behöver vi. Jag tror att genom att prata om det som man tänker på, det som hänt och det man känner gör att vi läker vissa sår. Det försvinner inte, men det bleknar.

Så hur gör ni för att prata om sådant som är svårt? Eller har ni lättare för det än vad jag har kanske.
Några av er kanske öppet bara kan säga vad ni tänker och känner?

Men jag vill få in era texter. tankar och funderingar på hur man ska prata om det som svider.

Maila då: shedo.blogg@gmail.com

Mina aspekter och tankar på fördomar och stereotyper

2011-10-31T00:02:00.003+01:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: fördomar och stereotyper
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Jag har upplevt liksom många, att fördomar och stereotyper finns bland alla kategorier, alla målgrupper av människor. Men är det en slump att smarta personer bär glasögon i filmer och media, eller att blondiner är korkade? Ibland finns det en grund som byggts vidare på och blivit allt mer absurd. Det kan gå i en kedja. Kanske finns det ett attribut i en stil till exempel, som förknippats med en personlighet, musikstil eller ytterligare ett attribut. Denna del kanske leder in på ännu ett drag, och så har vi 3 olika delar. Finns dessa 3 delar i flera sammanhang bildas en stereotyp. Och denna stereotyp kanske således gör att vi antar att stereotypen kvarstår den vägen. Det blir en fördom. Bildad av en sanning – men fortfarande en fördom!

Dessa fördomar finns bland musikformer, filmbranchen, bland yrken och under skolgången – och väldigt framträdande inom psykiatrin. Det vore intressant att fråga en grupp människor om hur de tänker sig att en person med självskadebeteende, ätstörningar och övrig psykisk ohälsa ser ut, har för attityd och beteende. Något som ofta varit ganska märkbart är hur vissa stilar kopplas till självskadebeteende. Det är vanligt att okunniga människor föreställer sig någon med självskadebeteende som bärare av svarta kläder och depressiv framtoning. Även jag har då jag var yngre, kopplat ihop dessa. Kanske var det i början då självskadebeteende kom ut i media som dessa snabbt kopplades samman? Detta är en ganska given fördom, som på sätt och vis kanske är lätt att förstå. Svart är en mörk färg, mörkt kopplas till negativitet, självskadebeteende är en sjukdom och sjukdomar är främst inte positiva. Däremot blir det fel då det går så långt att personer med självskadebeteende inte tas seriöst bara för att de bär en viss stil, eller umgås med en viss typ av människor. Att sjukdomen skulle vara en trend tillhörande stilen. Även jag har använt svart färg på kläder, men detta har inte varit något som senare lett till självskadebeteende. Då jag började klä mig i ljusare färger tog inte sjukdomen ett abrupt slut för det, och sådant kan nog få andra att tänka till. Självskadebeteende är för komplext och allvarligt för att en stil eller ett bagatelliskt attribut skulle styra helt. Det kan hänga ihop – samtidigt som det inte på något sätt gör det.

Det är då vi låter dessa fördomar bli mer än bara en vag stereotyp, som det blir farligt. Låter vi dessa påverka oss som mer än bara en stereotyp byggd av delvis en sanning, får vi en väldgt snedvriden syn på verkligheten. Alla har fördomar. Men vissa fördomar är hälsovådligare än andra. Fördomar bland människor som bemöter psykisk ohälsa kan kränka och nedvärdera en person till den grad att denne själv inte vet vad som är sant eller inte. Det är viktigt att bryta fördomar. Idag har det kommit fler och fler människor som arbetar med fördomar gentemot psykisk ohälsa, vilket kommit så långt att det blivit tal bland politiker och ett Sverige som börjar sträva efter mer och mer fördomsfrihet.

(H)järnkoll, jag talade om tidigare, visar en studie startad av CEPI, angående diskriminering och fördomar om psykisk ohälsa. Här är några studieresultat:

•69 % rapporterar att man hemlighållit eller dolt sina psykiska problem för omgivningen.

•54 % upplever sig orättvist behandlade av sin familj och 35 % av sin partner.
•50 % tycker att de blivit orättvist behandlade när de gäller att få vänner eller behålla dem.
•47 % uttrycker att de blivit orättvist behandlade av personalen inom psykiatrin.
•79 % anser att de kunnat använda sin inre kraft och styrka för att handskas med stigma och diskriminering.

Hälften, och några procent mer eller mindre än hälften uttrycker att de blivit diskriminerade av vänner, familj och psykiatrisk personal. Att vänner och familj bär skulden är illa nog, men då psykiatrins personal som om några inte skall ha några fördomar - behandlar sina patienter orättvist - då är något med Sverige 2011 VÄLDIGT fel!

Fler undersökningar: http://www.hjarnkoll.se/Om-psykisk-halsa/Sa-ser-bilden-ut-/

Driver du en blogg om psykisk ohälsa och vill bli en av (h)järnkolls bloggare och medhjälpare?
http://www.hjarnkoll.se/Engagera-dig/Bloggare/ <-- läs artikeln och stöd arbetet mot fördomar inom psykisk ohälsa!

Värme, kärlek och fördomsfrihet! Yasmine

3 myter att behandla med en lång, vass nål!

2011-10-31T00:02:00.000+01:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: fördomar och stereotyper
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Myter att slå hål på!

Psykisk sjukdom drabbar bara andra

Var fjärde svensk drabbas enligt statistik av psykisk ohälsa. Det har ökat under de senaste decenniet. Ändå har många tankesättet "det drabbar inte mig". För ungefär tio år sedan satt jag framför datorn, surfade på min då bredbandslösa dator och konstaterade att "alla mår visst dåligt nu för tiden". Jag var bara ett barn och var inte medveten om hur dåligt jag egentligen mådde då jag tänkte att "undrar vilka som mår dåligt på riktigt" och förstod inte alls hur mycket själssmärta som dolde sig bakom var fjärde svensk. Idag ser jag helt annorlunda på saken. Det gör ont att inse, men psykisk ohälsa kan drabba vem som helst. En SHEDO-läsare berättar att hon blivit ifrågasatt av en person, som då läsaren berättade om sin problematik, konstaterat att; hon inte ser ut som "en sån där". Liksom man som barn trodde att fängelsefångar bar randig dräkt och en kedja fäst vid en kula, har många en bild av hur man ser ut om man är psykiskt sjuk. Man kanske ser farlig ut. Pratar högt med sig själv. Har en skrämmande blick, avskräckande utseende, kanske ser man överjordisk ut, tankarna kan bli absurda. Men den blonda girl-next-door-tjejen i kassan på ICA kan faktiskt vara någon som är en sån där. Lika så din lågmälda mattelärare eller karismatiska brevbärare. En sån där, kan vara du. En sån där är precis som vem som helst, men med en mörk sida, liksom alla andra.

Foto: google.se

Psykiskt sjuka är svaga

Svag är ett ord som klingar väldigt negativt. Att vara psykiskt sjuk innebär inte att du är sämre. Mindre begåvad. Eller svag, i bemärkelsen klen och mindre mentalt stark. Man brukar säga att du lättare blir psykiskt sjuk; som med ätstörningar eller självskadebeteende, om du har en medfödd skörhet och drabbas av ett stresspåslag. Skörheten är, om man delar upp det i psykologiska termer, felaktiga substanser i hjärnan som gör det lättare för dig att reagera på stress. Stresspåslaget sedan innebär en miljöpåverkande orsak till en sedan psykisk sjukdom. Men innebär detta att du är svag? Varje gång du genomgår ett dag av självskadebeteende eller ätstörningar, varje dag du överlever din sjukdom - trots att den genomsyrar dig och får dig att stå ut med det mest fruktansvärda - är ett tecken på en enorm styrka. Du lär dig klara något inte vem som helst skulle kunna ta. Alla är starka på sitt sätt, alla bär på en inre styrka - men då du tar sig igenom en dag av sjukdom - är detta om något ett tecken på motsatsen till svaghet.

Psykisk sjukdom är ingen riktig sjukdom, de som drabbas av ätstörningar och självskadebeteende får "skylla sig själva"

Jag tar en lång vass nål och slår ett stort hål på denna myt! Börjar vi fundera över vilka problem som är verkliga eller inte, kan det leda oss till väldigt djupa filosofier. Vad gör ett problem verkligt? Ofta kan gränsen vara väldigt vag enligt människors synsätt. När blir tankar över vikt och utseende inte längre ett "fånigt i-landsproblem" utan en faktiskt sjukdom som påverkar det dagliga livet? Ofta pratas det om att självskadare väljer att vara sjuka, att de får skylla sig själva. Väljer då en kol- eller cancersjuk att ha denna sjukdom, innan den blir sjuk och tar den första cigaretten/unnar sig den första solen/för första gången låter bli att uppsöka läkare för fysiska symptom? Så långt brukar de flesta inte tänka, men ligger det inte en tanke i detta? Den som får ätstörningar väljer inte sin sjukdom. Första gången den låter bli mat, innan sjukdomen får fäste, kan man säga att personen har ett val, men dennes tanke är sällan eller aldrig att bli svårt sjuk i anorexi, bulimi eller annan ätstörning. En självskadehandling kan man tycka inte är fysiskt omöjligt att stå emot, men då ångesten och impulserna påverkar dig på ett sätt du inte kan undvika, finns det inget som heter overkligt problem.

Foto: metrobloggen.se

Värme och kärlek, Yasmine

Tema: fördomar och stereotyper

2011-10-26T21:41:00.001+02:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: fördomar och stereotyper
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

En person med självskadebeteende skadar sig själv för att få uppmärksamhet och stå i centrum.
Klär du dig i svart mår du dåligt, alternativt, klär du dig i svart och skadar dig gör du det som ett attribut till stilen.
Ätstörningar har du då du väger för lite.
Eller?

Meningarna ovan är typiska fördomar om ätstörningar, självskadebeteende och psykisk ohälsa.
I detta veckas tema tänkte jag analysera typiska fördomar, slå hål på några myter och berätta min historia om stereotyper och fördomar inom psykiatrin.

Foto: Lina Hemminsson

Fördomar är ytterst vanliga och finns om precis allt. Det behöver inte bara handla om psykiatri. Men psykisk ohälsa är onekligen ett tabu-ämne och diskussionerna om det är många. Fortfarande i Sverige 2011 finns fördomar och exempel på "hur du är om du är sjuk". Men skadar sig egentligen bara personer med självskadebeteende för att stå i centrum och få uppmärksamhet?

Jag skulle säga "sällan" på det första och "kan absolut hända" på det andra; vad innebär det att få uppmärksamhet? Jag har hört om många och är själv en av dem som inte fått särskilt mycket mycket uppmärksamhet inom vissa grupper och på vissa plan genom livet. Att be om uppmärksamhet kan, som Sofia Åkerman beskrivit det i en intervu, vara ett "rop på kärlek". Och vilken människa behöver inte kärlek? Däremot är det en fördom då det handlar om att alla med självskadebeteende kräver all uppmärksamhet och ständigt vill visa upp sina skador på ett icke passande sätt. Men som med allt - det är väldigt individuellt - och det går inte att beskriva det svart eller vitt. Allt beror på.

Myter att slå hål på (många vedertagna, vissa hämtade ur (h)järnkoll):

Någon med psykisk sjukdom kan inte arbeta.

Psykisk ohälsa/sjukdom drabbar bara andra.

En person med psykisk sjukdom är mindre begåvad.

Psykiska sjukdomar som självskadebeteende och ätstörningar är kroniskt och går inte att bli fri ifrån.

Psykisk sjukdom uppstår under dålig uppväxt.

Psykisk ohälsa är ett tecken på svaghet.

Psykiatrin fungerar inte alls för psykiskt sjuka.

Psykisk sjukdom är ingen riktig sjukdom, självskadare får "skylla sig själva".

Alla med ätstörningar går på svält.

Ju svårare du skadar dig och ju mindre du väger - dess dåligare är du i din sjukdom.

Jag går närmare inpå vissa myter i del 2.

Tips: (h)järnkoll är en kampanj som drivs i samarbete med Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa och arbetar för kunskapsspridning och förändring av allmänhetens negativa attityder och beteenden. Läs mer här: http://www.hjarnkoll.se/Om-hjarnkoll/ och bli en (h)järnkoll-supporter!

Vad har du för fördomar, eller vad för fördomar har människor om dig?
Vilka myter finns de om psykisk ohälsa och hur sanna är de egentligen?
Berätta er historia om stereotyper och fördomar!

Sänd er text till: shedo.blogg@gmail.com

Kärlek och värme, Yasmine

drömmen om att se världen

2011-10-13T20:19:00.000+02:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Att tillåta sig att drömma
Redaktör: Emelie Jonsson

Jag har många drömmar, men idag tar jag upp en av dessa. Jag vill se världen. Jag vill resa.
Innan jag dör ska jag ha besökt alla världsdelar, och än är det oceanien, asien och sydamerika kvar - alltså ganska många. Men jag ska besöka dessa världsdelar, jag ska se världen.

Jag har nog alltid älskat att resa. Att se mig omkring.
När jag var 16 år åkte jag på språkresa till Malta. Första gången jag åkte iväg utan mina föräldrar, första gången jag åkte iväg och det inte var någon charterresa.
Vi var där tre veckor och hann se hela ön och två små öar intill; Gozo och Comino.

Det var en underbar resa. Jag fick uppleva en fantastisk ö, träffa många nya vänner och läsa engelska.

foto: privat

Sen var jag 18 år när jag åkte till U S A. Det var tänkt att jag skulle vara borta i 1 år, men blev tre månader eftersom mitt mående stoppade mig. Men den tiden jag var i usa var underbar. Att få se New York. Uppleva sådant man bara såg på film. Men jag är inte klar med Amerika. Jag ska dit igen och då se och uppleva ännu mer. Jag har drömmar om att bila igenom västkusten. Och att åter igen besöka New York.

foto: privat

Att resa får mig att känna att jag lever.
Och jag drömmer om att åka iväg som volontär. Få hjälpa människor i nöd. Hjälpa till i en by som har det illa ställt. Jag vill hjälpa, och jag vill se världen.

Det är en stor dröm jag har. Att få se världen.

Att tillåta sig att drömma

2011-10-10T23:07:00.000+02:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Att tillåta sig att drömma
Redaktör: Emelie Jonsson

Jag tror det är viktigt att ha mål och drömmar för att komma framåt. För att vilja fortsätta kämpa.
Att ha små del mål, som t ex. "vad kan jag göra när jag mår bättre?" "vad vill jag göra?" "har jag någon långsiktig dröm?"

Så denna veckan vill ja ha in tips och tankar. Vad drömmer du om? Det behöver inte vara något som man är säker på att det ska gå att fullfölja. Jag tycker bara det är viktigt att kunna drömma. Så varför inte drömma sig bort om att rädda världen? Eller för att göra det mer realistiskt, varför inte ge en hjälpande hand till ett fattigt land? åka som volontär?

Ja det finns nog mycket drömmar hos oss. Att vilja förändra, att vilja göra något. Att komma framåt.

Detta temat kanske låter lite luddigt. Dels i skrivandets stund är jag trött och febrig så jag får ursäkta för mina ordval och kanske att meningar och uppbyggnad av texten är väldigt luddigt.

dagdrömmar.

foto:weheartit.com

Men det jag vill komma fram till är att jag denna veckan ska fokusera på vad man vill göra med framtiden. Vad vill jag göra när jag är frisk?

För mig är det en liten morot att ha en dröm som jag vill uppfylla. Det är en motivation för att fortsätta kampen mot ett friskt liv.

Har ni några tankar kring drömmar och framtiden? Ingen dröm är knasig, eller "för mycket". Det är det som är bra med drömmar. Det behöver inte vara realistiskt. Det behöver inte uppfyllas. Det viktiga är bara att berika sin fantasi och gnistan till att leva.

maila gärna in era texter till shedo.blogg@gmail.com

Jag hatar att jag är sjuk, men jag älskar att jag kan bli frisk

2011-10-07T22:33:00.000+02:00

Skribent: Jessica
Tema: Att leva med en ätstörning
Redaktör: Emelie Jonsson

Jag har under många år skadat mig själv, men sedan ett par månader tillbaka har jag med hjälp av DBT (dialektisk beteendeterapi) lyckats sluta med detta självskadebeteende. Tyvärr sitter jag nu fast i en ätstörning istället, diagnos är inte fastställd. Eller, de på sjukhuset säger bara "ätstörning", jag vet inte mer.. borde kanske fråga?

Eftersom jag levt nära psykiatrin i många år och lever med andra psykiska diagnoser var det självklart för mig att söka hjälp på en anorexi- och bulimiavdelning redan när jag insåg att jag inte kan bryta mina tankar och beteenden på egen hand. Allt är väldigt nytt för mig fortfarande, men igår så togs ett beslut om vilken vård jag ska få. Jag kommer bli inlagd på en sluten avdelning i minst tre månader, men som vanligt inom vården så är det platsbrist osv... Så jag står på kö. Jag förstår varför det är så, samtidigt som det känns helt sjukt att det finns sådana brister inom sjukvården. Förhoppningsvis får jag dock börja på dagvård under tiden jag står i kö..

foto: weheartit.com

Det har varit en kaotisk period det senaste. Jag har i flera veckor ljugit för min sambo om att jag äter. Ett liv i skam är det. Lögner och dåligt samvete. Jag bestämde mig tillslut för att vara ärlig, vilken resulterade att vi flyttade isär ett tag. Nu bor vi tillsammans igen men snart ska jag "flytta in" på avdelningen, någonting som såklart kommer ta på vårt förhållande.

Alla alternativ i mitt liv just nu känns fel. Det känns fel att äta, det känns fel att svälta. Det känns fel att vara mätt och det känns fel att kräkas. Jag har väldigt svårt att veta vad som är normalportion och det allra jobbigaste nu är nog att jag inte kan säga om jag är hungrig. Jag skäms över att vara hungrig. Det är ett helvete att leva med en ätstörning, men det är så himla skönt och veta att man kan bli frisk igen.
jag hatar att jag är sjuk, men jag älskar att jag kan bli frisk.

Jag tror på en väg mot friheten och friskheten.

2011-10-05T17:14:00.000+02:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Att leva med en ätstörning

Att leva med en närstående med ätstörning
Redaktör: Emelie Jonsson

Igår avslutade jag mitt inlägg med att det är viktigt att ha någon att bolla sina tankar med och att få hjälp med matordningen. osv. Så är det i alla fall för mig. Annars hade jag aldrig kommit framåt.

Men att just få den där hjälpen som man behöver är kanske inte alltid så lätt som det låter så idag ska jag skriva lite om min erfarenhet av vården för ätstörningar.
Det har inte varit lätt att få den där hjälpen jag behöver, och jag vet ännu inte om jag har hamnat rätt - men just nu känns det i alla fall helt okej.

Men har ni varit med om att bli skickad mellan olika mottagningar. Blivit kastad som en boll fram och tillbaka.

Jag började på vuxenpsyk, för att där bli remitterad till en ätstörningsklinik eftersom vuxenpsyk inte kunde ta hand om min ätstörning, för att sedan bli remitterad tillbaka till vuxenpsyk eftersom ätstörningskliniken inte kunde ta hand om min depression och mitt självskadebeteende.

Efter att ha skickats så där mellan olika mottagningar så kändes det helt enkelt hopplöst. Var inte jag värd någon hjälp? Om inte någon kunde hjälpa mig, vart skulle jag då vända mig?

Men jag gav inte upp och nu har vi kommit fram till en lösning där vi samarbetar med både vuxenpsyk och ätstörningskliniken men att jag tillbringar mest tid på vuxenpsyk eftersom jag redan hade en samtalskontakt och en sjukgymnast där.

Men det jag vill säga är att ge inte upp. Man får ibland kämpa för att få rätt vård, och jag vet att det inte precis är lätt när man kanske inte har någon ork men ta hjälp från närstående eller så. Kämpa för er rätt till vård. Man kan alltid börja på en vårdcentral för att sedan där kunna få hjälp att hitta rätt hjälp.

you are beautiful.

foto: weheartit.com

Oftast frågar mina behandlare mig om vad jag vill, och vad jag önskar att jag fick för vård för att bli bättre.
Men då står det helt still. Vad behöver jag egentligen för att bli bättre, för att gå mot ett friskt liv. Men då gäller det att fundera, kanske läsa om andras erfarenheter vad som hjälpt dessa och kanske fråga sina behandlare om de har några förslag om man själv inte vet.

Men just nu har vi i alla fall kommit fram till en bra plan & just nu fungerar det ganska bra och jag tror att steget mot friskheten och friheten finns inom räckhåll.

Men vad har ni för erfarenheter om vård för ätstörning?
Vad har ni för tankar kring att leva med en ätstörning, eller leva med någon med ätstörning.
Maila gärna shedo.blogg@gmail.com och berätta om era tankar. Dela med er om era erfarenheter.

hur kommer man egentligen ur denna onda cirkeln?

2011-10-04T21:53:00.000+02:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Att leva med en ätstörning

/ Att leva med en närstående med ätstörning
Redaktör: Emelie Jonsson

Jag som säkert många andra undrar kanske hur man egentligen ska komma ur den här onda cirkeln när det gäller ätstörning bland annat. Det känns som man sitter fast och ibland kan det kännas helt hopplöst att ens försöka eftersom "jag kommer ändå bara misslyckas".

Men jag ska försöka reda ut det här.
Det finns så många jag läst om och jag pratat med som har kommit ur en långtids ätstörning.
Kan dessa, borde väl vi också kunna? Vi måste bara hitta rätt knep som passar oss och det är nog där det är svårt. Men man behöver oftast vägledning.

Jag tänker citera en text som finns på shedos hemsida under fliken fakta/ätstörningar. (shedo.org)

"Ett liv med ätstörningar är som att leva i ett mentalt fängelse där tillvaron helt och hållet styrs av tankarna på mat och ätande. Ofta leder det till familjära, sociala och ekonomiska problem. Den ursprungliga viljan att ha total kontroll förbyts snabbt i en känsla av att inte ha någon kontroll alls. Känslan av misslyckande växer för var dag som går och sjukdomen får alltmer makt över ens liv. De flesta med ätstörningar är helt säkra på att just de är de enda i hela världen som aldrig kan övervinna sin ätstörning, att just de inte är starka nog.

Ätstörningar är dock behandlingsbara och det går att uppnå ett gott förhållande till mat även efter lång tid med ätstörningar. I SHEDO utgår vi från att ätstörningen i själva verket är en symbol för ett annat problem som inte syns på utsidan, och att alla typer av ätstörningar i grunden har samma orsak. Vi tar därför alla ätstörningar på lika stort allvar och anser inte att det spelar någon roll om man är normal, över- eller underviktig"

Jag har alltid tänkt att jag är just den personen som inte kommer klara av att övervinna, att jag inte är stark nog. Men efter att jag blev medlem i Shedo så har min kunskap vuxit och jag har träffat och skrivit med många som har ungefär liknande tankar. Man är inte ensam i kampen och man är absolut inte ett "hopplöst fall". Det finns hopp för alla, bara man är villig att kämpa - för det är en kamp.

Så jag tror att för att komma ur den här onda cirkeln så måste man först och främst bestämma sig för att ätstörningen inte ska styra mina tankar. Det är jag som ska styra, det är jag som vill bli frisk. Ingenting annat ska få hindra den här vägen. Jag ska vinna.

Sen att ha någon att bolla tankar med, att få hjälp med matordningen osv. är i alla fall för mig viktigt eftersom jag annars inte hade kunnat komma framåt. Men det kan nog vara olika från person till person, men jag tycker att det beryder mycket om man har proffessionell hjälp.

Men att få den där hjälpen för just dig och dina behov är kanske inte alltid det lättaste.
& jag har erfarenheter av det.

Men eftersom det här ska bli en liten följetång den här veckan så skriver jag mer om just det nästa gång helt enkelt.

Var rädda om er.

Att leva med en ätstörning / Att leva med en närstående med ätstörning

2011-10-03T19:16:00.000+02:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Att leva med en ätstörning
/ Att leva med en närstående med ätstörning

Redaktör: Emelie Jonsson

Att leva med en ätstörning.
Det kan vara minst lika jobbigt och påfrestande för en nära anhörig som för personen själv.

Som närstående kanske man kan känna sig otillräcklig?!
& som "drabbad" kan man kanske känna att föräldrar och vänner lägger sig i för mycket.

Ja, det är så delat. Även själva sjukdomen är väldigt delad.
Jag tror förövrigt att alla personer är olika även fast de kanske har just samma diagnos.
Tror inte att alla anorektiker beter sig likadant, eller alla med UNS är likadana osv.

Den här veckan vill jag fokusera på livet med en ätstörning.
Jag skulle bli glad om ni läsare kunde dela med er av era tankar.
Har ni någon text, tveka inte att skriva och skicka till oss på shedo.blogg@gmail.com

Har ni kommit ur eran ätstörning? Är du anhörig till en person med ätstörning?
Kämpar ni fortfarande?

När insåg du att du var sjuk? Vad får du / fick du för hjälp? Hur anser du att vården för ätstörning ser ut?

foto: google.se

Ja här ser ni några frågeställningar ni kan ha i huvudet när ni skriver. Men det finns så klart så mycket mer ni kan inrikta er på. Så bara att skriva och jag ska försöka uppdatera det jag kan om mina upplevelser av vården för ätstörning.

Varma hälsningar,
Emelie

3 misstag av psykiatrin och två artiklar om psykvården

2011-10-02T22:59:00.003+02:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind, med hjälp av 3 läsare
Tema: Bemötanden från psykiatrin - psykiatrins mörka sida
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Nummer sex, sju och nummer åtta, misstag av psykiatrin:

Kränker patienten

Kränkningar inom psykiatrin är skrämmande vanliga. En läsare berättar om ett flertal kommentarer denne fått under sina inläggningar på psyk; ”Du har borderline vilket innbär att du varken kan älska eller känna medlidande”, ”du är ju en sån där borderline, en av dem som vill vara sjuka”, ”det kommer aldrig bli något av dig, men det har du nog redan listat ut eller?”, ”jaha så är du tillbaka nu igen din stackare. Blir du aldrig trött på att komma hit gång på gång? Du borde kanske fundera på att stanna hemma ibland.”, ”alltså, jävlar vad sjuk du är!”. Jag blir enormt skrämd av att läsa de orden från läsaren, och det mest skrämmande är att jag vet hur vanliga de är, och att de verkligen sägs. Att kränka en patient måste vara det mest urkorkade och fruktansvärda du kan göra mot någon. Att slänga ur sig såna ord, då du kanske har en dålig dag eller inte vet något bättre att säga, ska inte få passera utan konsekvenser.

Istället för att låta sådana ord få springa lösa till patienter – behandla med respekt. Den gyllene regeln ”behandla andra som du vill bli behandlad själv” stämmer mer än någonsin. En skör och påverkbar person, eller vilken person som helst, ska inte behöva tryckas ned och framförallt inte riskera att må ännu sämre. Skärpning!

Foto: google.se

Vägrar lyssna på personen

Något av det viktigaste att tänka på om du arbetar inom psykiatrin handlar om att använda öronen. Att använda sig av metoden lyssna borde vara en lag för psykiatrin. Tyvärr håller det inte alltid. I början av min behandling kändes det som att psykiatrin lyssnade på mig, men det föll ganska snabbt. En helt ny värld öppnades för mig då jag slutade dölja minnena av min uppväxt, något jag förträngt i många, många år. Jag försökte förgäves berätta för psykiatrin om det som skapat hela min sjukdomsbild, men det nådde inte hela vägen fram. Hade de lyssnat, där och då, kanske de kommande svåra åren inte behövt ske fullt ut. Jag hade tidigare kunnat bearbeta min posttraumatiska stress, men det var onödigt, det som hänt hade inte med min sjukdom att göra, alls, enligt psykiatrin.

Istället för att endast göra sitt eget race, bilda sig uppfattningar utefter vad du tror är rätt, lyssna på patienten. Det patienten har att säga är faktiskt det viktigaste av allt, det är det som avgör hur personen mår och vilken hjälp den behöver. Så lyssna, det är den gyllene regeln.

Lång väntetid

”Vad vill du ha för hjälp?”, ”jag vet inte, vad som helst, jag behöver mer hjälp NU, jag inte inte vänta i två veckor”, ”men det är ju bara en vecka…” (Ur en läsares berättelse) En vecka kan vara skillnaden på liv och död. Man kan inte skjuta upp ett mående till några veckor senare. Man kan inte bestämmma sitt mående utefter vilken hjälp man får. Resurserna är oerhört bristande, detta leder till långa väntetider – men allt jag kan säga under rubriken ”istället” är PRIORITERA SJUKVÅRDEN OCH PSYKIATRIN! Alla ska ha rätt till hjälp – och det på en gång! Inte om en vecka…

--------------------------

Aftonbladet granskar just nu psykiatrin.
http://pillerpengarpsykvard.aftonbladet.se/

De frågade aftonbladets läsare inför en granskning, vad de skulle granska och majoriteten svarade psykvården. Den första granskningen har avslutats och publicerats, här tänkte jag berätta om två fall som gått fel inom psykiatrin.

Maria, 35, berättar om sin mor. Hon var bipolär och hade kontakt med psykiatrin. En vecka innan hennes död sökte hon sig till psykiatrin för sömnproblem och ångest, och blev kvar där en natt. "De tyckte inte mer var nödvändigt" berättar Maria att psykiatrin avgjort. En vecka senare fann Maria och hennes bror mamman död, hon hade dött av en överdos. "Det måste finnas något mellanting mellan att vara inskriven på en psykiatrisk avdelning, och att vara hemma, själv" säger Maria, och jag kan inte annat än att hålla med.

Tänk om Marias mor hade fått hjälp då hon självmant sökte sig till S:t Görans sjukhus? Tänk om historian kunnat sluta annorlunda? Detta handlade om att psykiatrin vägrade ta Marias mor på allvar, fast hon var så illa därran. Varför lyssnade inte personalen på hennes vädjan om hjälp?

Fatima, 28, berättar att hon haft kontakt med olika psykologer och terapeuter mestadelen av sitt liv. 2008 kontaktade hon psykiatrin och fick en remiss till en neuropsykiatrisk utredning, denna väntar hon fortfarande på, september 2011. "Man är bara en i mängden. De bryr sig egentligen inte, de har inte tid att bry sig, man försvinner bara bland alla andra". Fatima berättar sedan att hon efter ett suicidförsök inte fått vidare uppföljning på vare sig denna händelse eller utredningen. Nu väntar hon bara på, ja, ingenting. "Det finns en gräns för alla" berättar hon sedan, efter att hon sagt att hon inte trott hon skulle hamna där, i vad som känns som ett vakuum.

Det finns en gräns för alla. En människa tål mycket, men ska inte tvingas uthärda hur mycket som helst. Alla människor ska få hjälp då hjälp behövs, det ska vara en lag. Ingen ska behöva befinna sig i ingentingen, i väntan efter ännu mer tystnad.

För mer info: http://pillerpengarpsykvard.aftonbladet.se/

Värme, kärlek och fler frustrerande hälsningar från Yasmine

Ord och inga visor – psykvårdares beteende och tips till personal

2011-10-02T22:59:00.002+02:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind, med hjälp av 3 läsare
Tema: Bemötanden från psykiatrin - psykiatrins mörka sida
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

I tisdags ställde jag frågan ”vad gör/säger psykiatrin, och vad kunde gjorts/sagts istället?”
Idag besvarar jag frågan!

8 fel, och 8 rättelser… DEL 1

Lögner

Hopp som släcks. Osanningar. Ord de inte står för. Dessa lögner tär på oss drabbade. Varför låta en lögn komma fram som en sanning, för att sedan vända ryggen åt sanningen och inte ens förmå sig att känna skuld? Jag gillade henne. Jag trodde henne när hon precis innan jag skulle gå sa att ”det här låter inte bra, jag ska ha möte med mina kollegor och vi hör av oss inom en vecka”. Tre veckor senare hade jag fortfarande inte hört att knyst och min sambo började ringa, igen och igen… Men läkaren hade inte tagit upp mitt ärende på nåt möte. Hon hade slutat. Kanske på nästa möte? Samma sak igen och igen. (Ur en läsares berättelse)

Istället för att kläcka ur sig ett lovord av ren bekvämlighet då du redan vet att det inte fungerar; samtala med patienten hur det går att lösa på bästa sätt och ge en klar bild av vad som går att göra. Om du säger ”jag ringer om en vecka” innebär det inte att du kanske, möjligtvis, om du hinner, ska ringa om en vecka. Då har du sagt något till en patient som ska vara tillförlitligt. Har du ändå lovat en patient ord du inte kan hålla, ring efter bestämd tid och förklara situationen, det allra viktigaste är att patienten kan lita på att du finns till.

Oförmåga att erkänna fel

Något av det härligaste som finns, tro det eller ej, är den del av psykiatrin som vågar erkänna sina fel. Yttra orden ”jag är ledsen, jag hade fel”. Men alla gör det inte. Det kan handla om prestige och principer, man vill skydda sitt namn, men! Det kommer fram. Patienten eller anhöriga kan oftast se om det blivit ett stort fel, det spelar ingen roll vilka rollspel psykiatrin kör för att dölja. Att erkänna sina fel är ett förlåt, och att be om förlåtelse är ett av livets regler. Jag har under ett flertal tillfällen upplevt hur psykiatrin döljer sina fel med att hålla sin näsa i vädret, att be om ursäkt vore att vanhelga sin stolthet då i själva verket mod många gånger handlar om att erkänna sina fel.

Istället för att se styrka som något en person har då den gör allting rätt; se styrka som något som växer då du ser dina misstag, erkänner dina fel – för även psykpersonal är människor. Det får även patienten att växa då denne inser att det inte är hos patienten felet ligger.

Onödiga tvång

Vid ett tillfälle tvingade hon mig göra, förvisso enkla hushållsuppgifter, men jag klarade inte av att göra det själv och sade ifrån. Bad om att vi kunde göra det tillsammans. Men jag tvingades göra klart det, efteråt sade jag ifrån igen. Orden blev att hon inte alls tvingat mig. (Ur en läsares berättelse)

Det gäller att se det ur ett professionellt perspektiv; är det obligatoriskt att tvinga en patient till sysslor och arbete då det handlar om liv eller död? Är det då inte mest nödvändigt att se till att personen klarar av att överleva? Tvång kan också handla om tvångsåtgärder; LPT, tvångsmedicinering, extravak och bältning. I såna fall gäller det också att se det ur ett professionellt perspektiv men med också tanken kvar att det handlar om människor och inte ett fall. Hur kan man behålla personens integritet utan att riskera personens liv?
Istället för att tänka svart/vitt och fyrkantigt, öppna ögonen och se patienten ur flera olika vinklar. Vad behöver personen som människa? Vad behöver patienten som bärare av en sjukdom? Vad behöver patienten rent objektivt för att överleva?

Tar inte patienten seriöst

Något av det värsta som finns är personer som förminskar ens problem av annan avsikt än att hjälpa. Ord om att man inte är sjuk nog, fast man ligger på golvet och kravlar. En tid var jag djupt deprimerad och ville knappast leva längre. Ville inte läggas in, kunde inte lova att jag skulle ringa om det blev värre då jag har svårt för det. Jag mejlade, ringde, det enda jag fick som svar var att jag alltid kunde gå till en kurator och prata. Inga frågor om hur jag mådde. Under ett samtal försökte jag få fram hur dåligt jag mådde, det enda de gjorde var att svara ”jaha, då lägger vi till en till medicin”. Senare läste jag i journalen att det inte skett någon suicidal kommunikation, suicidrisk bedömns som låg. (Ur en läsares berättelse)

Istället för att förminska personens problematik med avsikten att bevisa personens friska sidor – låt det bli en balans. Lägg inte bara vikt på hur sjuk personen är (som jag skrev i det förra inlägget) men att friskförklara en patient som är sämre i sin sjukdom ger inte effekten att personen känner sig bra till mods. Snarare känner personen att den är oviktig – ”ingen förstår mig” – och det leder till ett ännu sämre mående. ”Jag ser att du mår väldigt dåligt, och det förstår jag, det har inte varit lätt. Du har en styrka mitt i mörkret – och det är att…” kanske vore ett alternativ?

Grodor i journalen

Jag har vid ett par tillfällen beställt ut mina journaler. Jag trodde i min dumhet att jag skulle gråta av förtvivlan till minnena, men istället satt jag och skrattade med ett höjt ögonbryn. Allt som står i journalerna stämmer inte, den myten kan jag genast slå hål på. Ofta – för ofta – handlar det inte om vad du säger på läkarsamtalet, vad som hänt en timme innan, flera timmar innan, dagar innan. Det handlar om ditt framträdande under den kvart ni ses. Jag började läsa i mina journaler. På ett ställe hade en läkare skrivit att jag var extremt feldiagnostiserad och egentligen är autistisk (kanske råkade jag vara tyst på mötet, då jag ofta blir frånvarande då jag mår dåligt… Ja, slutsatsen = hon är autistisk. Vet de ens var autistiskt innebär i det fallet?), vilket min psykolog bara skrattade åt. För ett par år sedan kanske jag inte tagit det med samma ro, kanske hade jag grubblat jättemycket över detta. Som läkaren antagligen bara antog i sin dumhet och skrev av bara farten. Att en läkare missar att uppdatera i journalen att en utredning är klar innan man slutar är ett STORT misstag. Då jag fått min neuropsykiatriska diagnos missade läkaren att skriva in det i journalen innan han slutade. Tänk om jag nu inte får rätt mediciner av min nya läkare, då inte diagnosen är inskriven? (Ur en läsares berättelse)

Foto: google.se

Det sjätte, sjunde och åttonde misstaget i del 2, där kommer även jag lägga upp två artiklar från aftonbladet.

Värme, kärlek och frustrerade hälsningar från Yasmine

Tema: Bemötanden från psykiatrin - psykiatrins mörka sida

2011-09-27T16:52:00.000+02:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Bemötanden från psykiatrin - psykiatrins mörka sida
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Foto: Y. Ejner Lind

Jag fingrar på min tröja, sväljer nervöst och blickar med dimmig blick upp mot läkaren. Han frågar vad jag gjort på armen, men väntar inget svar. ”Gör du ofta så, hur gör du det?” frågar han och jag svarar kortfattat. ”Ingenting allvarligare?” snäser han till och jag kollar upp på honom och svarar mindre kortfattat. ”Jag har sett personer som skadar sig, de flesta slutar efter ett tag. Men det kommer du aldrig göra, du kommer alltid ha det beteendet!”, jag höjer ögonbrynet och kollar chockat upp på honom. ”Sådana som dig skulle vi egentligen inte ha här, för du kommer skada dig vilket fall som helst!”

- ur ett "viktigt samtal" med mellan mig och en överläkare, i år

Detta tema är tänkt att handla om psykiatrins mörka sida, och de bemötanden du får som patient. Vilka bemötanden får du egentligen? Och vad kunde sagts istället? Hur ser psykiatrins mörka sida ut? Det tänkte jag, Yasmine, ta upp i veckans tema.

Jag fick kontakt med psykvården -07, då jag var 14 år gammal. Då hamnade vi hos BUP. Jag fick hjälp mot allt svårare tvångstankar och en begynnande depression. Under sommaren fick jag KBT. Sedan sjönk jag allt djupare, utvecklade ätstörningar och självskadebeteende. Då och där borde hjälpen funnits. Det fanns den inte.

Ätstörningsvården var obefintlig. "Ät nu, annars dör du" var orden och jag fick ett matschema och hot om att "går du ett steg längre lägger vi in dig med sond", jaha, ingen vård alls eller inläggning, och ni säger att JAG tänker svart och vitt? tänkte jag.

3 år var jag kvar på BUP tills de abrupt ändrade behandlingen för min problematik. Det var i samma veva som en antidepressiv medicin inte fungerade. Nähä du, nu fungerade inte denna på två veckor, då har du inte den problematiken, då byter vi! Jag fick en antipsykosmedicin ungefär då jag släppte taget om den värsta ätstörningstiden. Biverkningarna var "lite lätt rastlöshet". Då jag började tappa vikt blev jag livrädd och förstod ingenting. Vi läste bipacksedeln.

Biverkning, relativt vanlig: anorexi.

3 år senare stod jag vid livets kant och vädjade efter hjälp. Där hade hjälpen fallit helt. Alla samtal var en diskussion angående hur sjuk och hopplös jag var. Och tro det eller ej - jag blev sjukare. Eller snarare trasigare. Men något hände. Jag hamnade hos ett underbart behandlingsteam. Jag fick hjälp - riktig hjälp - och började sakta bygga ihop ett liv igen.

Jag började prata med en psykolog som förstod mig - de förstod mig - och lyssnade. Jag fick hjälp som inte var tagen ur studieböcker, utan utformad för just mig. Vi tog tag i grunden till problemen - min väldigt låga självkänsla - istället för att bara medicinera bort symptomen. Jag fick ett liv. Ett tag senare lades jag in på olika avdelningar av och till och fick åter igen möta psykiatrins mörka sida.

Mediciner blev godis, snäsiga kommentarer haglade. Och så hamnade jag hos överläkare Idiot. "Hopplöst fall", åter igen, och denna gång tänker jag inte ge mig för strid. En sådan läkare borde stryka sin titel.

Istället för att stämpla någon som hopplös och kronisk då du menat att ta personen på allvar; lägg vikten på hur frisk personen är förmögen att bli i denna svåra sits, hur värdefulla personens friska sidor är och understryk du kan bli frisk (då du undermedvetet menar att personen är i en svår sits) istället för du är väldigt sjuk.

Berätta om er uppfattning om psykiatrins baksida! Hur har era bemötanden varit, vad har sagts och (viktigt); vad kunde sagts istället?

Foto: svt.se

Skicka in era tankar till: shedo.blogg@gmail.com, de är varmt mottagna!

Kärlek och värme, Yasmine

Dans och teater

2011-09-17T11:51:00.000+02:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Fritidsintressen
Redaktör: Emelie Jonsson

Jag har alltid haft många fritidsintressen och mycket sysselsättning på fritiden. Jag tror att jag var den i familjen som provade på mest saker och jag fastnade också för många saker eftersom jag tyckte att allting var roligt på sitt sätt. Det var fotboll, ridning, scouter, sångkör, teater, dans, judo, Juniorerna (någon form av pysselgrupp), tvärflöjt och orkester.. Ja, jag skulle nog kunna sitta här hela dagen och nämna allting jag har testat på. Men de jag verkligen fastnade för var judo, dans och teater. De tre sakerna jag har hållt på med längst.

Dansen har alltid betytt någonting för mig och jag tog mina första danssteg när jag var fem år och jag håller fortfarande på. Det är som något helande för mig. Att lyssna på musiken och sen göra korreografier utifrån musiken och texten. Jag kan som distraktion när jag mår dåligt ställa mig i mitt vardagsrum och skapa och dansa för att få något annat att tänka på - det funkar. Man behöver inte kunna danssteg för att göra det heller, utan starta någon bra musik och rör på dig. Rör på armarna, benen, ja få ut dina känslor helt enkelt.
Jag lovar att man faktiskt mår så mycket bättre efteråt.

foto:weheartit.com

Judon började jag med när jag var elva år och slutade någon gång när jag var sexton, sjutton tror jag.
Varför just judo vet jag inte. Jag såg en lapp i skolan om en prova på gång på judo och jag åkte dit för att testa och jag fastnade. Träningen, kompisarna, tävlingarna. Ja, det var en underbar stämning helt enkelt och man tränade upp sin smidighet väldigt mycket. Judolokalen blev som mitt andra hem och jag älskade att gå ner och träna och lära mig mer kast, försvar och allt som har med Judo att göra. Det som också är bra är att man kan få ut sina aggressioner.

Teater har nog funnits i mitt blod sedan jag föddes. Jag har alltid varit den där teater-apan i familjen som gjorde uppträdanden för mina föräldrar. Var alltid med i roliga timmen i skolan, och jag älskade att spela och gå in i en roll som inte var mig själv. Jag började gå i teater när jag började högstadiet och jag ångrar lite att jag slutade med teatern när jag gick ur gymnasiet, men tiden fanns inte riktigt där.
Men man fick så många nya vänner och man blev som en familj i teatergruppen.

foto:google.se

Jag hade både teater på elevens-val de tre åren på högstadiet där vi hade en föreställning på våren och en föreställning på vintern. Sen gick jag efter skolan på teater, och då spelade vi nog upp ca 2-3 föreställningar per år, beroende på hur stora föreställningar vi gjorde.

Den sista föreställningen jag var med i var en ungdomsvariant av Hamlet. Det tog en hel termin att öva in, och vi fick ta till många extra timmar för att få allting på plats, men sedan hade vi ca 5 uppvisningar av denna och allt slit som vi hade gjort kändes så värt när vi tog emot publikens applåder efteråt.

Det jag vill komma med detta tema och detta inlägg är att jag tror det är viktigt att ha en sysselsättning på fritiden. Att känna att man gör något man tycker är roligt.

Det kan ta tid innan man hittar det som passar just en själv, men man får prova sig fram. Testa olika aktiviteter tills man ser vad man trivs med.

Jag kan i alla fall tipsa om dans och teater. Man får ut sina känslor och jag i alla fall mår bättre när jag dansat eller spelat teater.

Vad har ni för intressen?

Veckans tema: Fritidsintressen

2011-09-12T20:02:00.001+02:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Fritidsintressen
Redaktör: Emelie Jonsson

Jag tror att sysselsättningar är viktigt för att komma tillbaka till livet. Men också för att uppskatta livet.
Fritidsintressen, hobby, sysselsättning.

Har ni något att skriva om inom detta temat så är era texter mer än välkomna till vår bloggmail: shedo.blogg@gmail.com

Senare i veckan ska jag skriva om några av mina sysselsättningar som har fått mig att känna mig som vem som helst. Att ha någonting att göra. Något gemensamt med andra. Att ha någonting att vecka efter vecka längta efter.

Sysselsättningar tror jag är bra oavsett vilken ålder man än är i.

Som sagt, era texter är hjärtligt välkomna!

Bron mellan sjukdom och friskhet

2011-09-11T23:59:00.000+02:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Sjukdom och friskhet
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Foto: http://www.bexs.se/

Jag står velande på en första plattformen, böjer mig ned på den grusiga marken och greppar den första brädan framför mig. Jag skakar lite på den, rädslan griper tag om mig när jag förstår hur skör den är. Jag ställer mig, stirrar tomt framför mig, ser inte riktigt var bron slutar. Jag skulle vilja veta hur målet ser ut för att veta huruvida jag vill ta mig dit eller inte. Jag ställer den högra foten på den första brädan, håller hårt om relingen och tar flera djupa andetag. Kommer jag orka hela vägen? Kommer jag vända? Kommer jag ens våga börja?

Jag vill vara frisk.
Vill jag bli frisk?

Två snarlika fraser med helt olika meningar. Att vara frisk, är att stå i friskheten här och nu. Att bli frisk, då har man en väg att vandra... Jag brukar ta metaforen om bron för att förklara. Många förstår inte rädslan. Att bli frisk, det är väl klart man vågar, det är väl sjukdomen som är det farliga? Men det är inte så lätt. Då jag först blev sjuk var sjukdomen skambelagd, kanske för att sjukdomen inte syntes, inte accepterades ens hos mig - då jag inte ens visste var i själen det smärtade så hänsynslöst.

Sen stod jag där, på den mörka sidan av bron, den som kallas sjukdom. Jag stod där och förträngde allt som hänt på den ljusa sidan. Jag accepterade inte det mörkaste, grunden till sjukdomen, så istället greppade jag tag i sjukdomen som någon betraktelse självföraktet lindrades av. Jag var ingen där på andra sidan. Här hade jag en plats, skapade mig ett liv, en identitet. Jag var trygg. En trygghet. Skulle jag släppa taget, vem var jag då? Jag ville ju vara på den andra sidan. Men vägen dit var ranglig och krokig, skulle jag ens klara mig helskinnad dit?

Så fort jag tog ett steg backade jag. Rädd för att brädorna skulle lossna, och jag skulle falla, utan friskhetens trygghet och utan sjukdomens falska trygghet. Mitt i ingenting. Så jag stannade, bli frisk kunde jag bli en annan dag. Hindrena blev svårare, jag blev skörare, jag riskerade att slukas av mörkret helt, så omedvetet gjorde jag ett val. Jag skulle över.

Man tror det är allt man är, allt man någonsin kommer bli, men vet ni? Det är ingen sanning. En sjukdom kan inte förutse framtiden, en sjukdom kommer aldrig nå ditt innersta ljus. Sjukdomen är ett tecken på att du gått för långt över bron, inte att bron rasar bakom dig. Framtiden väntar, ljuset väntar. Trots att det kan kännas som om du svikit ljuset och att det aldrig kommer åter, kommer ljuset kännas extra stark då du väl är där, du vet som när solen bländar? Din sol kommer blända. Och vänner som lämnat dig åt sjukdomen har du tagit lärdom av, hur sorgligt och förjävligt det än känns

En rädsla, så har det varit för mig, är att friskheten ska vänta med bestämmelser och krav som du känner i din handfallhet att du inte klarar. Men det är då nyanserna skall skönjas, bara för att du blir bättre, är det inte bra, och är det inte bra är ett steg bakåt inte dåligt. Och blir du bättre, har du kraften, och kraven kommer inte kännas som krav, utan som rutin. "Ingentinget" är fullt av nyanser. Det kommer alltid finnas ljus.

Nu har jag verktygen. Jag har hammare och spik och kan laga alla hål och skavanker på bron. Verktygen har jag fått från stöttepelare runt mig, kärlek och ljus. Nu var det upp till mig att använda dem. Det kommer ta tid. Att laga en sådan resa tar tid. Men jag närmar mig. Då jag lagat varje litet hål och satt brädorna på plats så nu är det snart dags att börja vandra.

Samla dina verktyg. Laga bron, varje liten pusselbit. Ljuset där framme kanske du inte kan tyda, inte se, men det väntar där på dig. Jag har förstått nu, då jag närmar mig ljuset, att det är värt det. Varje liten droppe tårar, gastkramande rädsla och outhärdlig smärta är det värt det. Vi måste, nej ska komma dit. En dag står jag där, möter ljuset och ser att bron inte var så fasligt lång. Mörkret kan du alltid återvända till, om det skulle behövas. Men nu vet du hur kort bron är, och bara den minskande hisnande känslan kan lätta ditt hjärta.

Spik, hammare och kärlek - och vi fixar det.

Kärlek och värme, Yasmine

Nya redaktörer sökes

2011-09-02T20:20:00.000+02:00

Hej kära bloggläsare!

Nu är det så att vi söker någon mer som är villig att jobba med oss i redaktören till shedo-bloggen.

Är just DU intresserad?

Skicka då ett mail till shedo.blogg@gmail.com, berätta lite om dig själv och varför just du skulle vilja vara med och driva bloggen.

Just nu är det jag (Emelie) och Yasmine som leder bloggen eftersom Elin tyvärr kommer att sluta.

Så nu behöver vi minst en ny redaktör. Hör gärna av er om ni är intresserade eller om ni har frågor.

Varma hälsningar,

redaktionen via Emelie

2011-09-01T15:33:00.000+02:00

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Semester
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Nu är sommaren förbi och hösten breder ut sig framför oss. Vi gör vad vi kan för att hålla kvar de sista ljumna vindarna från sommaren och den här veckan tänkte jag att de som vill får dela med sig av bilder och minnen från semestern! Vad gjorde du i sommar? Stannade du kvar i Sverige eller spenderade du ett par veckor utomlands? Blev det en semesterstuga på västkusten, dagsutflykter till spännande städer eller en charterresa med strand, sol och vänner?

Skriv in och berätta och bifoga gärna fotografier från din semester!

Skicka ditt bidrag till: shedo.blogg@gmail.com

Vardagslyx - att kunna njuta av det enkla.

2011-08-25T08:00:00.002+02:00

Skribent: Catarina Carleson
Tema: Vardagslyx
Redaktör: Emelie Jonsson

Vardagslyx är för mig, att kunna njuta av det enkla.
I dagarna, nu så börjar plommonen i min trädgård att mogna. Jag har gula plommon, vet inte namnet på sorten men de mognar lite senare än sina röda släktingar. Att kunna plocka dessa "godingar" direkt från trädet och äta dem direkt är kanske inte någonting som man associerar till just lyx. Men det gör jag.

Andra "självklara" saker som också är ren njutning är att sitta med näsan mot solen och dricka en kopp tea eller kaffe. Naturen ger mig mycket välmående i vardagen. Jag tar ofta långa promenader med min hund och skogsrundorna fungerar healande för mig, jag känner att naturen ger kraft.

Att dessutom plocka kantareller som har varit lätt att hitta i år - komma hem och steka dessa och lyxa till det med en "kantarellmacka" på kvällen för att sedan sätta sig med en bra bok eller ett korsord är helt underbart.

Det finns många små "vardagslyx" varje dag, det gäller bara att se dem och njuta av dem!

foto: weheartit.com

Onsdag - varför inte bjuda hem några?

2011-08-24T08:00:00.002+02:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Vardagslyx
Redaktör: Emelie Jonsson

Mitten på veckan. Hur skulle man kunna lyxa till denna onsdagen?
Varför inte bjuda hem några kompisar eller några andra som står dig nära. Laga en fin måltid, ja varför inte köra på tre rätters för att helt lyxa till det? Nej, det behöver inte vara så komplicerat. Men att bjuda hem några för att kanske laga mat tillsammans, eller bara sitta och hänga i soffan och starta en film. Bara mysa och känna att man faktiskt är älskad.

Jag brukar ibland när jag känner mig bortglömd eller liten och ensam åka hem till mina föräldrar. Krypa upp i deras soffa och se på några filmer tillsammans med Mamma och Pappa. Då känner jag mig genast lite bättre till mods. Jag vet egentligen inte varför, men man känner att man då faktiskt har några som bryr sig om en. Att man behövs. Man är älskad. Och man kanske känner att livet inte är så farligt att leva trots allt.

foto: weheartit.com

Tisdag - Koppla av med ett bad

2011-08-23T08:00:00.001+02:00

Skribent: Emelie Jonsson

Tema: Vardagslyx

Redaktör: Emelie Jonsson

Jag bara älskar att ha lite hemma-spa. Det är egentligen en fredagssyssla för mig, men varför inte överraska sg själv med att ta detta på en helt vanlig tisdag.

Om du har ett badkar hemma så är det ett stort plus men det fungerar med en vanlig dusch också.

Har du ett badkar. Fyll på med vatten och lägg i bubblor och lite smått och gott.

Tänd ljus och ställ i badrummet så du får en lugn och skön stund.

Starta musik för att få den rätta känslan.

foto: weheartit.com

Nu är det bara njuta. Hoppa i badkaret. Skrubba, lägg ansiktsmask, passa på att fila fötter, naglar. Allt som du kan tänka dig. Ta sedan på dig en skön morgonrock, smörj in kroppen med någon doftande bodylotion, måla naglarna, och sen kandu antingen skrota runt i morgonrocken eller så kan du göra något som jag brukar göra. Rota fram något fint i garderoben. Gör dig fin för dig själv. Sminka dig, sätt upp håret och sen kan du ta massor av ego-kort för att föreviga detta ögonblicket.

Det här är en bra distraktion att göra om man har ångest, självskadetankar osv.

Man får någonting annat att tänka på. Jag bara älskar hemma-spa. Gör du?

foto: weheartit.com

Måndag - vad kan du göra för att lyxa till det en måndag?

2011-08-22T17:49:00.000+02:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Vardagslyx
Redaktör: Emelie Jonsson

Starten på en vecka kan kännas ganska jobbig - så är det i alla fall för mig.
Så varför inte lyxa till det lite och få känna att en måndag kan faktiskt också vara bra.

Så idag lyxar jag till det med att snart cykla iväg till en kompis för att umgås och laga mat tillsammans.
Det tycker jag är lite av en vardagslyx och jag bryter mönstret med att bara gå hemma och skrota.

När man är hemma. Kanske är sjukskriven och inte har någonting planerat på veckorna förutom olika behandlingar osv. så behöver man få dessa stunder som man kan lyxa till det lite och komma hemifrån.
Därför är jag glad att jag idag kan ta cykeln till min kompis och hänga där resten av kvällen.

så här hade ju inte varit fel att kunna spendera en måndagskväll.

foto:weheartit.com

Vad gör ni för att få in lite vardagslyx i tillvaron? Har ni några tips?

Tema: vardagslyx

2011-08-22T08:00:00.002+02:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Vardagslyx
Redaktör: Emelie Jonsson

Jag tänkte att vi denna veckan ska dela med oss av lite lyx i vardagen.
Vad gör ni för att lyxa till det lite extra och liksom krydda upp den "gråa" vardagen lite?

Det kan vara allt till att kanske laga någon speciell måltid, ha ett litet hemma-spa, kanske det är lyx för dig att bara ligga i soffan en hel dag och kolla på film?

Jag tror det är nyttigt att göra något för sig själv någon dag i veckan.
Unna sig någonting man tycker är roligt och som man uppskattar.

foto:weheartit.com

Så i veckan ger vi varandra tips här på bloggen hur vi kan lyxa till våran vecka lite granna.
Jag kommer dela med mig av mina tips.
Och jag hoppas ni vill dela med er av era.

Maila som vanligt in era texter till: shedo.blogg@gmail.com

Till våra kära läsare

2011-08-12T16:43:00.000+02:00

De senaste veckorna har det ekat ganska så tomt i vår mail-inkorg, och vi vill ju så gärna att ni läsare ska vara med och göra så att bloggen hålls vid liv.

Har ni några idéer på teman? På saker som vi kan förbättra med bloggen?

Vi är öppna för förslag och med det här lilla inlägget vill jag bara att ni ska veta att läsarna är ju dom som får bloggen att fungera.

Annars hade det varit onödigt att skriva om vi inte ens hade haft några läsare. Men vi vill också att ni ska känna att ni också kan bidra med texter, och idéer.

Så skriv om ni har förslag på förbättringar av bloggen eller om ni har tips på ämnen vi kan ta upp.

Mvh redaktionen

via Emelie

Behandling och hjälp finns för just DIG

2011-08-07T13:05:00.000+02:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Behandlingsformer och stöttepelare
Redaktör: Emelie Jonsson

Det är en djungel det här med olika behandlingar för psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar.
Vad passar just "mig" är kanske en fråga som många ställer sig.

På shedos forum skrivs det mycket om olika behandlingar och vad man egentligen ska ta hjälp av och vad som är bäst för just sin sjukdom.

Man kan också gå in på shedos hemsida som är http://www.shedo.org/ och klicka sig fram genom att kolla på länkar och annan information för att få reda på lite mer om behandlingar som finns. Något man också kan göra är att googla sig fram för att reda ut den här djungeln. För som jag skrivit tidigare så finns det en mängd olika sätt att få hjälp på.

Det finns Öppenvården inom psykiatrin där man kan få hjälp av kuratorer, sjuksköterskor,läkare, psykologer, arbetsterapueter, vårdare osv. På vissa öppenvårdsmottagningar finns det också en dagsjukvård och mobila team som kan hjälpa dig i akuta skeden.

Sedan finns det slutenvården inom psykiatrin där man då blir inlagd om det är så att man är fara för sitt egna liv osv. (Men det är enligt mig endast en liten del av en behandling, sen behöver man ju någonting mer)

Det finns behandlingshem för olika sjukdomar, och det kan man lättast söka sig fram på internet eller fråga någon på öppenvården om mer information för vad som skulle kunna passa dig bäst.

Det finns också kuratorer osv inom "vanliga" sjukvården där man kan få hjälp och stöttning.
& sen om man är under 18 år så kan man vända sig till BUP (barn och ungdomspsykiatrin)

I vissa län så finns det också speciella ätstörningsenheter som är specialiserade på just ätstörningar och man kan då få hjälp av dietister, sjuksköterskor, behandlare osv.

Ja som ni ser så skulle jag kunna fortsätta i evigheter, men då skulle det bli långt och tråkigt att läsa.
Så jag ger er ett tips att söka er runt på internet eller kontakta närmsta öppenvård för att få mer information. Och ni kan alltid maila till shedos mail, och gå in på shedos hemsida för att få information och vi som arbetar med shedos verksamhet kan försöka svara så gott vi kan helt enkelt.

Jag hoppas att det här kan ha fått er att förstå lite av hur vården är uppbyggd.

Var rädda om er, och kom ihåg att hjälpen finns för alla.

TEMA: Behandlingsformer och stöttepelare

2011-08-01T20:19:00.000+02:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Behandlingsformer och stöttepelare

Redaktör: Emelie Jonsson

Veckans tema kommer handla om vad det egentligen finns för behandlingsformer att ta till när man är sjuk i någon psykisk sjukdom. Det finns ju ganska många olika former av behandlingar för olika sjukdomar och jag tänkte att det kanske kan vara ett bra sätt att här lista och skriva om lite olika hjälp man kan få.

För det finns hjälp att få och just DU är värd den hjälpen.

Jag kommer också att ta upp lite stöttepelare som finns i mitt liv och som hjälper till att få mina sista pusselbitar på plats för att få mitt fria och friska liv som jag vet väntar på mig runt hörnet.

Har du något att bidra med denna veckan, skicka då ditt bidrag som vanligt till shedo.blogg@gmail.com
Alla texter är välkomna så tvivla inte på att skriva.

Var rädda om er.

Övningar för sinnesfrid, fysiskt lugn och kroppslig stabilitet

2011-07-31T22:37:00.000+02:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Kropp och sinne
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Finns det snabba övningar för sinnesfrid, fysiskt lugn och kroppslig stabilitet? Ja, vissa tekniker kanske måste övas upp, men givetvis kan en övning gå snabbt! Här tänkte jag dela med mig av lite tips och trix...

Att andas rätt är väldigt viktigt, en stor byggsten i ditt mentala och kroppsliga välbefinnande! Sätt dig ned, rak i ryggen och med fingrarna på diafragman (två fingrars bred nedanför bröstkorgen). Andas i en s.k. fyrkant (som bilden nedanför). Fyll diafragman med luft, känn hur den utvidgar sig, vänta två-fyra sekunder, andas ut, vänta lika länge, andas in o.s.v.

Y. Ejner Lind

Bygg vidare på andningstekniken via meditation. Sätt dig ned i skräddarställning, håll händerna uppvända ovanpå knäna (i medititativ ställning), slut ögonen. Andas på det förestående sättet, och använd nu din visualiseringsförmåga (visualisera, fantisera, föreställa sig). Visualisera hur allt gott; kärlek, hopp, ljus, styrka, självkänsla följer med din andning, fyller dina lungor, fyller hela dig. Då du andas ut rabblar du upp allt du vill få ur dig; hat, sjukdom, mörker, hopplöshet - blåses ut och lämnar din kropp. Meditera kan du göra på mängder av sätt, detta är en enkel övning, låna en bok med övningar t. ex. på biblioteket!

En mindfullness övning jag lärde mig genom min morbror utspelar sig helst i naturen. Gå ut, välj kläder efter väder, sätt dig på en harmonisk plats, kanske en en sten, en stubbe, eller din favoritplats ute? Slut ögonen och andas i fyrkant. Denna övning gör dig mer ett med naturen än ett med din kropp. Välj ett eller fler sinnen, vi kan börja med hörsel. Spänn öronen. Börja med att släppa in alla ljud. Ryck sedan åt dig ett ljud i taget, analysera ljudet utan att tänka, analysera med dina sinnen. Koncentrera dig, fokusera och släpp sedan ljudet för att hugga tag i ett annat. På samma sätt kan du välja synen; fotografera ett vackert naturligt föremål med blicken. Analysera utan att tänka.

Att bli ett med din kropp kan fungera på liknande sätt. Lägg dig i din säng, eller på en annan mjuk plats. Analysera hela din kropp, en del i taget, och försök att låta fokuset komma till din kropp istället för till dina tankar.

Är du ute i naturen, se till att få dina sinnen att njuta! Uppmärksamma vackra blommor, ha inte musik med dig utan fokusera på naturens ljud, plocka upp löv från marken och känn doften, bär med dig sinnesgodiset hem genom att plocka med dig ett löv, sätta på musik med naturljud, eller varför inte fota då du ändå är ute?

... och här kommer några bland annat anti-ångestmetoder jag lärt mig på sjukgymnastiken:

Är ångesten och självskadesuget på gång? Lär dig hantera ångesten med hjälp av kroppen! Ställ dig upp snabbt, banka (inte alls hårt, men bestämt) på kroppen, klappa armar, bröst, ben, rumpa, fötter, ansikte, snabbt, snabbt, snabbt.

Fungerar det inte att göra något abrupt, välj en metod för att på ett lugnt sätt finna harmoni. Ställ dig upp, slå på din favorit lugn-musik. Rör på en del av kroppen i taget, huvud, armbågar, händer, höfter, knän och så vidare, rör den i takt med musiken. Känn ingen stress, låt dig få andas detta lugn en gång på dagen, det måste du kanske för att kunna ta itu med saker du är stressad över.

Ett knep att mer konkret öva upp rösten, och därmed andningen - samtidigt som du tar kontroll över dig själv, kommer här. Ställ dig med benen en bit isär. Ställ ena foten rakt fram, den andra snett åt sidan, jag kallar detta "katt-positionen" då en katt ska kunna springa genom dina ben på sidohållet och framifrån. Känn knäna svikta lite så du står stadigare. Sätt dina händer i "stopp"-position framför dig. Tryck händerna framåt samtidigt som du med hög röst säger "stopp!" eller "nej!", tänk till gärna att du talar med ångestmonstret.

S. Ejner (modell: Y. Ejner Lind)

Massage är jätteskönt och faktiskt väldigt lugnande. Behöver du mjuka upp leder, be gärna någon att massera dig! Det är svårt att göra det hårt uppmjukande själv. Handlar det om dina fötter kan du ta en boll, en särskild massagestav, eller varför inte staven på en kratta? Mjuka upp fötterna genom att bearbeta staven under dina fötter.

Vill du istället få en lugn-massage? Ta din favorit massage-olja, massera mjukt in den på händer, armar, fötter, ben, mage och så vidare. Detta gör jag ofta efter ett varmt bad innan jag ska sova. Lugn är mitt namn innan jag somnar!

Hoppas tipsen kommer till väl användning!

Värme och kärlek, Yasmine

Att läka kroppen för att stilla själen

2011-07-31T22:34:00.001+02:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Kropp och sinne
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Att hela kroppen är oerhört viktigt för ditt eget välbefinnande. Om din själ ska kunna fungera på jorden, måste kroppen göra det (som du läste i det föregående inlägget). Här ska jag ta upp olika metoder för att läka kroppen. Då jag mår som sämst kryper jag ihop till en ångestklump, med armarna tätt om sidorna, spända till förbannelse, jag andas på ytan, går kutryggad och försöker med hela kroppen värja undan från ångestmonstret - fast det i själva verket är då det framträder. I den positionen går det att arbeta med de psykiska symptomen, det går att finna självkänsla, det går att bli mer och mer fri... Men blir det inte mycket lättare att bygga ett liv, om du parallellt arbetar med din kropp, själens hydda?

S. Ejner (modell: Y. Ejner Lind)

Jag började arbeta på riktigt med kroppen genom sjukgymnastik förra våren. Men vänta... började det inte tidigare? Att arbeta med kroppen handlar inte bara om muskler och leder, stelhet och krämpor, utan även om sinnesfrid, andning och till och med rösten. Och på sätt och viss har vissa kroppsliga övningar funnits med längre, utan att jag tänkt på det. Resultat har synts mest då jag kommit upp ur svackor. Då jag mådde som sämst kroppsligt gjorde jag tvångsmässigt ingenting som var bra för kroppen. Inte bara genom självskada och ätstörningsbeteende, som är ett tillkommande problem. Jag lät bli att röra mig, helt. Klarade i den svåraste perioden inte av att lyfta händerna ovanför huvudet, i tvångsmässigt syfte. Jag viftade aldrig med kroppen. Gick väldigt långsamt. Andades aldrig djupt. Det gick så långt att jag krampade. Inte konstigt att kroppen sade ifrån till slut.

Idag kan jag fortfarande göra saker som inte är det bästa för kroppen. Men skillnaden är att jag även tar mycket väl hand om kroppen. Jag över upp styrka i muskler, promenerar i rätt syfte, gör avslappnings-/andningsövningar, mediterar, mjukar upp leder, använder min röst och pratar inte längre med halsen. Och visst har det givit sina resultat! Jag är mjukare, starkare, andas mycket bättre, har styrka i min röst - och detta utan biverkningar! Här är kända metoder jag använt mig av:

Mindfullness, medveten närvaro: mindfullness handlar om att bli närvarande i nuet, koppla bort en framtid som inte ens behöver vara skriven, glömma ett förflutet för ett tag, och bara fokusera på det som händer här och nu.
Yoga: "betyder förening av kropp, sinne och själ, och betecknar en samling andliga och kroppsliga tekniker" (källa: wikipedia). Kort och gott en själslig och kroppslig motionsövning i ett!
Meditation: meditation kan ske på olika plan, andliga, kroppsliga och själsliga. En meditativ stund ska skänka lugn och harmoni, och en insikt i vem man är.
Sjukgymnastik: sjukgymnastik behandlar kroppen och hjälper till att förebygga sjukdomar med symptom i kroppen.
Avslappningsövningar och andningstekniker: är tekniker att bemästra din andning och skänka en lugn harmonisk stund i din vardag, övningar finns att köpa i hälsokostbutiker på CD-skiva.
Akupunktur: en kinesisk terapimetod som förebygger smärta och sjukdom genom att applicera nålar på specifika punkter på kroppen. Akupunktur får du hos en akupunktör.
Taktilmassage: Lugn beröringsmassage i stuk med Rosenmetoden, behandlar genom att massera mjukt över kroppen för att ge lugn och harmoni.

(Andra metoder jag ej provat: Qigong, spikmatta, kiropraktor)

Med dessa metoder, stöd från omvärlden och en jävlar anamma har jag bemästrat, i alla fall delvis, mina kroppsliga krämpor! Då jag mår sämre dyker de upp, men jag vet vilka verktyg jag har.

S. Ejner (modell: Y. Ejner Lind)

I’ve got a perfect body, though sometimes I forget
I’ve got a perfect body cause my eyelashes catch my sweat
Yes, they do, they do…

(Regina Spektor - folding chair)

Tema: kropp och sinne

2011-07-31T16:06:00.000+02:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Kropp och sinne
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Vinden leker livfullt med mitt långa hår, skymningssolen värmer mitt annars så frusna ansikte. Ett duggregn letar sig genom hela min själ, rinner utanpå kroppen, faller till marken. Det blåser till, dropparna attackerar mig, sticker som vassa nålar på huden innan vinden vänt blåser förbi. En doft av inbundna syrenblad letar sig in i min näsa, jag andas in luften och den fyller mina lungor. Jag böjer mig ned, tar tag i en blomstjälk och drar upp den. Med blomman kommer fuktig jord, jag borstar bort det från handen. Jag placerar blomman bakom mitt ena öra och ler. Fåglar kvittrar. Ett vattenstråk porlar. Och jag - jag lever.

Foto: S. Ejner (modell: Y. Ejner Lind)

Kropp och själ hänger väl ihop. På jorden är de beroende av varandra. För att må bra måste din kropp må bra. Så även din själ. Mår inte själen bra gör ej kroppen det. Med självskadebeteende blir det ännu mer tydligt. Att skada sin egen kropp är det värsta du kan göra med kroppen. Och har du det beteendet, som vi har, är det ytterst viktigt att börja ta hand om kroppen. Kanske kan man börja så, att bemöta kroppen väl? Lugnar det även själen, har du vänt spiralen från mörk till ljus. Lätt är det inte. Men i detta tema vill jag berätta mina egna idéer, erfarenheter och metoder att bemöta kroppen med respekt. Hur är man egentligen snäll mot sin kropp?

Även sinnena tänker jag fokusera på. Att öppna sina sinnen, bli medveten, koncentrerad och att faktiskt göra saker som får sinnena att njuta är ett stort steg i rätt riktning. Då jag mår som sämst, stänger jag sinnena. Hör inte vacker musik. Känner inga smaker. Ser bara det mörkrets ögon ser. Tillåter mig inte att känna. Går jag förbi en syrenbuske kopplar jag bort doftsinnet - dessa vackra ting tillhör inte mig då. Men även här kan du vänta spiralen genom att faktiskt bli medveten.

I detta tema ska jag försöka ta upp:

- Medveten närvaro, mindfullness
- Yoga och bra träning
- Meditation
- Andning
- Att använda sinnena

Nu är frågan till er:

- Hur gör ni för att bemöta er kropp väl?
- Vad är njutningsfullt för era sinnen?
- Hur påverkas erat kroppsliga jag av er psykiska ohälsa?

Skicka era tankar till Shedo.blogg@gmail.com, alla texter tas tacksamt emot!

Kärlek, värme och djupa andetag, Yasmine

Foto: Y. Ejner Lind

Mod och NaturNärhet.

2011-07-21T16:06:00.000+02:00

Skribent: Katrin Andersson
Tema: Min högsta önskan
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Foto: deviantart.com

Det är svårt för mej formulera min högsta önskan, om jag inte får nämna fred på jorden, harmoni mellan alla levande väsen, att människor vaknar upp och låter hela jorden (vattnet, jorden, luften, Allt!) vara i sin naturliga harmoni, att människor slutar vara så rädda för varandra och sej själva, utan vågar mötas, verkligen Mötas osv.

Men om jag ska försöka ändå.. Även fast det kanske inte är så stor skillnad, för den innehåller liknande delar, men i en mindre del av världen, för jag har fortfarande svårt hitta de små drömmarna som inte innefattar mest hela livet, om jag ändå ska passa på önska mej något alltså..

Min högsta önskan är att finna styrkan i mej igen. Att våga stå kvar i den och verkligen leva i den. Istället för att krypa ihop och gömma mej som jag alldeles för ofta har så nära till att göra så fort andra människor närmar sej. Jag vill våga leva i mitt starka jag även så det syns på utsidan.

Det är så många drömmar jag har! Bygga upp ett harmoniskt hem i samklang med naturen (är lite på väg med det redan.) Odla och till stor del ta vara på vad naturen har att erbjuda. Under min livstid besöka åtminstone några fler platser runt om i världen där människor lever nära naturen, ta del av deras kunskaper, och möta växterna som finns där.

Jag vill simma med delfiner igen. Få barn (som jag föder hemma!) och ta med dom och visa det vackra och hela som naturen och världen och många människor fortfarande har. Jag vill ha en sysselsättning jag trivs med som gör att jag kan få de pengar jag behöver på eget sätt istället för från försäkringskassan, så jag kan känna mej fri att verkligen göra allt det jag vill istället för inte riktigt våga av rädsla för att de ska tycka det sticker ut för mycket eller är för annorlunda. Jag vill våga vara den jag är.

Och så vill jag fortsätta kunna uppskatta de små sakerna livet har att erbjuda, gå barfota på jorden en himla massa mer, krama många träd, umgås med människor på ett avslappnat sätt, och så småningom bli en klok gammal tant med mycket värme, en färgglad hatt och många sagor att berätta!

Min högsta önskan: Resa till USA med mamma.

2011-07-19T19:42:00.000+02:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Min högsta önskan
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Om jag får drömma fritt och egoistiskt så är nog min allra högsta önskan att få åka tillbaka till det stora landet - U S A!

Det är för tre år sedan nu som jag besökte usa för första gången och får jag önska så var det definitivt inte sista gången. Jag vill tillbaka, jag vill resa runt och helst på västkusten eftersom jag bara var vid östkusten och då mest new york. Så nästa gång vill jag besöka CALIFORNIEN.

Jag vill shoppa, resa runt och se mig omkring i den Amerikanska kulturen - för jag är verkligen inte klar med allt vad Amerika har att erbjuda.
För tre år sedan bodde jag i USA i tre månader - men det var inte tillräckligt - jag ska dit igen och det är min dröm.

Tyvärr är det pengar som saknas just nu, men jag ska försöka spara ihop pengar så att jag kan komma iväg på den resan. Som sällskap ska jag ta med min Mamma eftersom jag tycker att hon är värd att få resa runt i världens mest underbaraste land.

Jag är helt kär och måste bara se mer av vad som erbjuds i USA.

Min högsta önskan

2011-07-19T14:36:00.001+02:00

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Min högsta önskan
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Bild: Google

Om du fick önska dig vad du ville och din önskan skulle gå i uppfyllelse, vad skulle du önska dig då?

Själv tycker jag att den frågan är lite knepig, för om någon frågar mig vad min högsta önskan är så känns det som att jag måste önska mig någonting stort och omfattande och som rör hela vår mänsklighet. DÄrför blir mitt svar oftast att jag önskar att alla människor var lika mycket värda oavsett hudfärg, religion, samhällsklass, politiska åsikter och sexualitet. Eller kanske fred på jorden?

Den här veckan vill jag dock att vi ska tänka annorlunda, och låta det handla om oss och våra personliga önskningar! Vad önskar du dig? Varför? Vad skulle det betyda för dig om din önskning blev sann?

Om du inte kan välja en önskning så välj två! Eller tre!

Skicka sedan in din text till Shedo.blogg@gmail.com

och som vanligt så går det bra att vara anonym om man vill det!

När jag insåg att jag inte var frisk

2011-07-17T11:50:00.000+02:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Sjukdomsinsikt
Redaktör: Emelie Jonsson

Det var någon gång under vinterhalvåret för bara något år sedan som det slog mig som en blixt från en klar himmel. (Ja inte riktigt så kanske) Jag hade många gånger fått höra av vänner att jag borde be om hjälp, gå till kuratorn på skolan osv. för mitt mående. Jag bara skrattade mina vänner rakt i ansiktet och undrade lite vad det var för fel på dom. Jag behövde väl ingen hjälp, det är väl så här det ska vara att leva?

Men så en dag, vet egentligen inte hur det kom sig. Men jag satt hemma och funderade. Och kom fram till att det kanske inte är så här man ska behöva leva. Att leva med ständig ångest och nedstämdhet. Matfobi och känslan av att man måste ha verktyg i väskan som en trygghet ifall man "var tvungen" att skada sig själv.

Det var då jag förstod att något var fel så jag tog mod till mig och sökte faktiskt hjälp den dagen.
Fortfarande idag, kämpar jag för att bli fri. Ibland kan den där sjukdomsinsikten dala och jag undrar om jag kanske bara inbillar mig allting. Det är svårt att helt ta till sig att man faktiskt har en sjukdom - för det är inte lika lätt att ta till sig en psykisk sjukdom som det är att acceptera att man är förkyld och har feber.

foto: weheartit.com

Tema: Sjukdomsinsikt och tankar kring friskt och sjukt

2011-07-11T06:40:00.000+02:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Sjukdomsinsikt och tankar kring friskt och sjukt
Redaktör: Emelie Jonsson

En ny vecka, och det innebär som vanligt ett nytt tema.
Jag tänkte denna veckan ha temat; sjukdomsinsikt och tankar kring friskt och sjukt.

När insåg du att du faktiskt var sjuk och kanske behövde hjälp?
Kom du till den punkten själv eller var det någon i din närhet som förstod före dig? Eller kanske är det så att du inte riktigt än idag har kommit till insikt att du kanske faktiskt är sjuk?!

Vad har du för tankar kring friskt och sjukt? Kan du dra paralleler kring dessa två?

Ja ni ser ju att det finns frågeställningar att tas genom detta ämne, och fler finns det.
Har du någonting att dela med dig av denna veckan så skriv mer än gärna och skicka in till: shedo.blogg@gmail.com

Senare i veckan kommer jag att skriva om när jag insåg att jag faktiskt var sjuk.

... och de förlorade åren

2011-07-10T12:45:00.000+02:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Sorg, och de förlorade åren
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Sorg kan, som skrivet tidigare, innebära så mycket. I denna text fokuserar jag på den sjukdomsbetingade sorgen - den som uppstår av känslan över att ha förlorat år, som gått till spillo av ätstörningar och självskadebeteende.

Det finns nog få som inte känner en viss sorg över saker och händelser de missat i livet. Ibland springer inte tankarna i fatt än förrän man närmar sig 40-årskrisen, ibland finns tankarna där redan i tonåren. Även om du hunnit med mycket, även om åren varit fyllda av glädjeämnen och lyckorus, kanske tankarna finns där. Så länge du har drömmar finns det där. För vem lyckas uppfylla alla sina drömmar?

Jag har länge grämt mig över allt jag missat, som gått åt sjukdomen. Vem hade jag varit utan sjukdomen, vad hade jag hunnit med då? Skoltiden försvann delvis, och alla fester man skulle gå på, alla intressen utanför sjukdomen man skulle utövat, alla människor man skulle hinna träffa, utan vita rockar eller namnbricka... Var tog tiden vägen? 13 år gammal var jag då sjukdomen kom krypandes. Idag är jag 19. Jag har varit med om många saker en 19 åring inte ska behöva kännas vid, men mist saker som så att säga "alla" gjort...

Jag har gråtit över sorgen. Sorgen över år jag mist. Självskador som kunde ersatts med mysiga hemmakvällar utan ångest, depressioner som dragit ned mig mot sängen på morgonen istället för att dra mig upp till en vacker sommardag med mina vänner. Vill nästan inte veta vad andra gjort då jag stannat hemma och hyperventilerat i fosterställning. Klarar inte av att ta in. Idag har jag faktiskt en annan syn på det hela, än bara för ett år sedan...

För det första, de där "alla andra" innebär faktiskt inte hela mänskligheten, det finns många som, kanske inte av samma orsak men fortfarande, inte upplevt festande eller dans på krogen. Vi bildar oss en uppfattning om hur hela världen fortsätter dansa med oss i stillheten. Sedan har vi åren vi då missat, för det fantastiska kallat livet - livet är mer än bara ett festande på alla frestelser. Du har upplevt saker som inte alls fått dig att stanna i tiden, det du upplevt må vara hemskt, men du har mer erfarenheter än alla dessa "alla andra". Allt du lärt dig under dina sjukdomsår får dig att växa som människa, du bevarar hanteringsverktyg att ta fram senare i livet, då "alla andra" kanske drabbas av en livskris och står handfallen inför sjukomens händer.

Jag brukar tänka, för att överleva, hur oerhört mycket kunskap jag dragit med mig från sjukdomen. Hur många människor jag faktiskt träffat. Även om jag mött dessa på en kal avdelning eller på ett forum på internet för andra drabbade, de har lämnat ett spår. Många har faktiskt växt ur sjukdomen, och försöker nu hjälpa mig upp. Jag brukar också tänka att livet inte är en slump. Det kanske fanns en mening, precis som jag skrev i det förra kapitlet. Jag tänker på alla människor jag träffat som jag inte mött annars. Hur mycket jag numera har att skriva om, papper som förut skulle förbli blanka. Kreativiteten det har fört med sig.

Något jag också har i åtanke, är att jag faktiskt bara är 19 år. Jag har - liksom många av er därute - en stor del av livet kvar. Livet som kanske nu kan rulla på fyllt av härliga minnesvärda händelser i positiv bemärkelse. Många börjar faktiskt leva vid 40, jag har hört många såna historier. Och jag, som nittonåring, har inte jag då allt det bästa framför mig? Jag börjar låta mina föreställningar om den mörka framtiden att rämna, och det som nu dyker upp (från snö till tö) är vackrare än jag föreställt mig. Jag har en framtid. Och jag ska banna mig se till att den blir ljus!

Du får gråta. Du får gräva ned dig i sorgen och hata världen som förstört dig. Ett tag. Innan du ställer dig upp ur regnet och startar på nytt. Det är aldrig försent. Jag tror på er. Och vet ni? Jag tror på mig också.

Kärlek och värme, Yasmine

Sorg, då ängeln fick vingar

2011-07-08T22:09:00.000+02:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Sorg, och de förlorade åren

Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Yasmine Ejner Lind -10

Nu tänkte jag spinna vidare på ämnet sorg. Denna gång under rubriken "då ängeln fick vingar" som kommer handla om sorgen då en närstående går bort, nästa gång tänkte jag fokusera på sorgen över en tid som inte kan komma tillbaka, på grund av sjukdom.

- Yasmine, kom nu ihåg, kärleken och hoppet är det sista som lämnar en människa.

Jag och min morbror lade på med de orden. Det var ungefär precis en månad innan han förlorade kampen mot sin cancer. De orden har funnits i mig sedan dess. Det är två och ett halvt år sedan nu. I december, en vecka innan änglarna tog med honom hem, åkte vi genom snö och storm in till Uppsala. Vi svängde in till Kronparken, där möttes släkten för att gå in till älskade morbror, in i hans rum fylld med känslor upp till bredden.

Där ligger han. Den förut så runda och livfulla kroppen är utmärglad, magen fylld av elakartade tumörer. De som inte redan chockats fryser till is nu. Vi går in. Jag ser din kamp, varje andetag är smärtfylld, varje rörelse, som att dricka en klunk vatten, är en hel historia. Jag slår mig ned på stolen. Tårarna rinner längs med kinden, längs med hjärtat, längs med hela min medvetenhet. Jag räcker över min tavla jag gjort till honom, med en dikt och en målning av en bedjande ängel. Moster läser dikten. Sorgen hänger i luften. Sorgen greppar tag om hela mig, skrynklar ihop hela själen till en boll. Minns du vårt samtal morbror? Minns du att hoppet fortfarande finns kvar, och kärleken - den lever runt dig?

Vi sitter där i flera timmar, tills det är dags att gå. Ut ur rummet.

Jag tror vi tog hoppet med oss den gången. För precis en vecka senare, den 20 december 2008, väckte mamma mig med orden

- Yasmine, mormor ringde, han gick bort för tjugo minuter sedan.

- Okej, svarade jag, och somnade om.

En timme senare vaknade jag med en enda tanke i huvudet.

Morbror finns inte mer.

Chock. Nej, det får inte vara sant!

Förnekelse. Äsch, han vaknar nog upp snart...

Ilska. Varför tog ni vår ängel ifrån oss!? Varför!?

Sorg.

Och tårarna fortsatte rinna.

Vi åkte in till hospis. Gick in i det sorgmärkta rummet igen. Där låg han. Det var inte han. Han fanns inte på britsen med en plastblomma mellan sina magra fingrar. Han fanns överallt. I luften vi andades, på marken där vi gick, i solen som försiktigt kikade upp bakom ett vintertätt moln. Hann fanns i våra hjärtan.

Sorgen finns kvar. Saknaden kommer alltid stanna. Men hur omöjligt det än kändes att leva utan honom - gick det, med hjälp av värdefulla minnen och tanken på att han fanns kvar, inuti oss. Jag har en tro på livet efter döden, alla har inte det, och alla måste få sörja på det sätt som passar varje enskild människa. Vissa väljer att skjuta fina minnen ifrån sig, vissa måste prata om det. Det är helt upp till varje individ, och inget sätt är fel.

Man tänker; varför händer detta? Vad är meningen? Kanske finns det ingen mening. Kanske är meningen något man efteråt ser. Tanken på morbror som inte bara snuddat döden, utan mött den, gör att jag avstått från självskador, kanske är det meningen? Kanske är meningen att vi ska lära oss att ta vara på våra liv? Livet kan vara grymt, som får oss att inse faktum på de mest brutala sätt, men för att hantera en sorg kan tanken på det positiva som kommit ur det hjälpa. Ibland, eller snarare oftast, ser man ingen mening på en gång. Kanske ska man heller inte leta efter den. Tiden läker sår sägs det, jag tror att det delvis är så, för med tid, bearbetning och stöttning från världen kring dig - kan du ta dig ur en sorg! Ärret kanske måste finnas kvar... Som ett tecken på hur långt ut ur det värsta du kommit. Precis som med självskadandet.

Detta var min berättelse, om tiden då ängeln fick sina vingar.

Yasmine Ejner Lind -11

Citat från J. E november 2008: "Kom ihåg; att hoppet är det sista som lämnar en människa. Och kärleken!". Därför håller jag de fortfarande tätt intill mitt hjärta, kärleken och hoppet, och dessa kommer jag aldrig att släppa.

Yasmine Ejner Lind -11

Värme och kärlek, Yasmine

Tema: Sorg, och de förlorade åren

2011-07-05T21:50:00.000+02:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: Sorg, och de förlorade åren
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Sorg.

Sorg kan vara så mycket.

Så oändligt mycket smärta i bara en känsla, som får luften att ta slut, kroppen att dra ihop sig och tårarna bara rinna. Plötsligt sitter man där, känner hur sorgen likt en gnagare kryper in i märgen, och gnager på hjärtat. Det bildas en flod kring fötterna. Näsan täpps till. Halsen börjar värka. Sminket rinner. Ingen vacker syn kanske, inte som i filmer där en ensam tår klättrar ned för kinden och snyftandet är graciöst och sofistikerat. Men innanmätet av känslan är heller inget vackert. Sorg kan bli en av de värsta känslorna, den är på ett sätt så oändlig... Ibland är det så man inte står ut.

Yasmine Ejner Lind -11

Sorgen är som ängslan och ångest - den kan innebära precis allt.

Tårarna kan börja rinna...

... när du mister din kärlek.
... när en närstående går bort.
... när du ser på något som varit, och varit väldigt bra, men aldrig kan komma igen.
... när du inser att du inte längre är den du en gång varit.
... när du inser hur mycket som gått förlorat på grund av sjukdomen.

På några av dessa ska jag sikta in mig på denna vecka.

Alla kommer någon gång att möta sorg av något slag. Vissa i korta stunder, vissa för lång tid framåt. Det är viktigt att veta att hantering av sorg är väldigt individuellt, inget sätt är rätt eller fel. Vissa behöver älta det mycket. Vissa vill inte alls prata om det. Det är viktigt att acceptera - och respektera. Det är ofta svårt att veta hur man ska bemöta andra mitt i en sorg. Många tar omvägar på ICA. Andra slår sig direkt ned vid telefonen för att prata med den sorgmärkta. Det bästa du kan göra är att använda dig av - kommunikation. Istället för att byta ämne då det sorgbetingade samtalet dyker upp, säg; jag vet inte vad jag ska säga. Hur vill du att jag ska bemöta dig? Det visar att du lämnar bollen hos den drabbade, nu är det upp till den att ta emot din hand, du har redan erbjudit den!

Att bearbeta en sorg kan ta tid. Det är viktigt att låta den göra det. Finna acceptansen i det. Man brukar tala om olika faser i en sorg, och de finns antagligen. Först är det kanske chocken; vad har hänt!? Efter ett tag kommer förnekelsen; nej, detta är inte sant... Men sinom tid kommer acceptansen. Har du kommit dit har du kommit långt. Acceptans tror jag är viktigt då det gäller mycket. Särskilt då du förlorat en tid ur ditt liv. Mer om det - och den sjukdomsbetingade sorgen - berättar jag om senare i veckan. Jag tänkte även beskriva en egen sorg, något jag själv varit med om.

Har du varit utsatt för sorg?

Hur såg din sorg ut?

Hur gjorde du för att hantera den?

Och kom ihåg:

Man är inte svag för att man gråter eller sörjer. Man måste få sörja! Vågar du ställa dig upp och visa din smärta, vågar andra kanske göra detsamma, och ni kan tillslut bearbeta sorgen tillsammans. Våga att tillåta

att dig gråta!

Värme och kärlek, Yasmine

Personliga framgångar.

2011-07-03T14:56:00.000+02:00

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: En personlig framgång
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Jag sitter ute på min balkong med en kopp te och skriver det här. Luften är varm, det är ännu en solig dag med intensiv hetta. Min att-göra-lista för dagen är lång, jag ska städa, diska, svara på mejl, arbeta lite på ett arbete till dialogutbildningen. Men först tänkte jag berätta för er om min senaste framgång.

♥

I över tio års tid har jag ätit antidepressiva läkemedel. Jag har provat alla möjliga sorter, i alla tänkbara doser. Jag har egentligen aldrig tyckt om att ta mer läkemedel än jag verkligen behövde, men någonstans under de här åren då jag föll allt längre ner i mörkret och medicineringen blev allt tyngre så tappade jag bort den jag en gång var och mina tidigare värderingar. Jag åt mediciner för mina sömnsvårigheter, min oro och ångest, för att jämna ut mina humörsvängningar. Sen fick jag piller för att bli av med biverkningarna medicinerna gav mig.

Det verkade finnas medicin för allt och jag fick tabletter tre gånger om dagen. När det var som värst fick jag 18 tabletter på morgonen! Nu efteråt så låter det ju inte klokt! Men då var jag för avtrubbad för att tycka att det var något anmärkningsvärt. Kanske var jag för nerdrogad av alla mediciner jag fick. Jag minns hur jag levde i en dimma, att jag inte kunde komma ihåg någonting och hur mina känslor var hämmade.

Idag är jag skeptisk till många av de medicinerna som jag fick under åren då jag var som tyngst medicinerad. Min antidepressiva medicin hör inte till den skaran. Den hjälpte mig att se en strimma ljus i mörkret... i alla fall i början innan jag blev överbelastad av kemikalier i piller form. Det gjorde det nog svårt att urskilja dess verkan.

Till slut var det i alla fall en doktor som tog tag i min medicinlista och rensade bort den mesta av mina mediciner, jag blev klarare i huvudet och mina tankar och sinnen kändes inte längre lika dimmiga och diffusa. Det innebar att jag kunde uppfatta den fulla intensiteten i mina känslor. Känslostormarna drog över mig och lämnade mig trasigare än jag varit på länge.

Det är svårt och det gör väldigt ont att komma tillbaka till verkligheten efter att ha befunnit sig i ett lala land av kemiska substanser. Allt blev så verkligt vasst och påträngande.

Åren gick och min medicinlista förändrades inte särskilt mycket. Jag tog fortfarande förhållandevis mycket mediciner, men inte alls på långa vägar så mycket som jag en gång gjorde. Genom att minska på medicineringen kom jag i kontakt med mina känslor igen, vilket nog var en förutsättning för att jag skulle kunna komma framåt i terapin.

Genom att rannsaka mig själv i terapin, jobba på min självkänsla och få hjälp med att gå vidare i livet började jag må allt bättre. I oktober 2010 blev jag klar med min terapi och jag uppfyllde inte längre kriterierna för diagnosen borderline. Jag blev alltså friskförklarad!

Under det senaste året har jag jag trappat ut flera läkemedel. Sedan ett par månader sedan så står jag på egna ben, jag äter inte längre antidepressivt läkemedel.

Det är min senaste personliga framgång! Och jag är stolt över mig själv! Varför? Jo för att jag har låtit det ta tid, jag har följt protokollet och trappat ut långsamt.

Visst var det lite pirrigt när jag skulle prova mina vingar, jag var rädd att falla till marken med en duns, det var ju så längesen jag flög för egen maskin. Men här flyger och flaxar jag omkring lycklig och fri!

Tema: Personliga framgångar.

2011-06-27T15:02:00.000+02:00

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Personliga framgångar
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Bild: weheartit

Den här veckan vill jag lyfta fram små och stora personliga framgångar.

Men vad är en framgång? Är det att ha lyckats med karriären och tjäna mer pengar än de flesta andra i vårt land? Är det en framgång att ha ett rikt socialt nätverk, de rätta kontakterna och vänner med lika höga ambitioner som du själv har? Eller är det att ha hittat botemedlet mot en tidigare dödlig sjukdom? Är det framgång?

Vad är framgång för dig?

Om jag skulle säga att det är en framgång när en man med social fobi orkar vistas ute lite längre än dagen innan, att det är en framgång när en kvinna med självskadebeteende orkar stå emot en självskadeimpuls, skulle du hålla med mig då?

Omvärlden skulle kalla ovanstående framgångar som små, men de kunde inte ha mer fel! Jag tror att många av ni som läser kan hålla med mig. Jag har själv varit fast i självskadeträsket och vet hur svårt det är att stå emot en impuls att skada mig själv när jag mådde dåligt. Det var ju mitt sätt att hantera mina mörka tankar och tunga känslor av sorg och smärta. Att stå emot var som att ignorera ett tredje världskrig som hotade att förgöra mig. Oerhört svårt. Därför var framgången stor då jag lyckades undvika att skada mig när jag mådde dåligt. Dock var det så att jag inte kunde se framgången själv, jag var så djupt vilse i mörkret att jag inte hade förmåga att lägga märke till det. Min omgivning fick göra det åt mig, berätta för mig om vilken framgång det var. Men det var inte alltid jag hörde på, jag var i full färd med att rustade mig för nästa strid.

Det är nu efteråt jag ser storheten i dessa handlingar och att det var dom som förde mig framåt till den plats i livet där jag står idag - stark och lycklig.

Skriv och berätta om era framgångar till shedo.blogg@gmail.com! Eller känner du någon som gjort framsteg som du vill dela med dig av så är det med välkommet! (Se till att det är okej för personen som figurerar i texten att ni delar med er av personens framgångar).

Det går bra att vara anonym om man vill det!

Senare i veckan kommer jag berätta om en av mina senaste framgångar.

Vad ska man göra som anhörig?

2011-06-23T22:12:00.000+02:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: Varningssignaler på att någonting inte stämmer
Redaktör: Emelie Jonsson

Eftersom jag under denna veckan tänkte rikta mig till anhöriga till någon som mår dåligt.( Det kan röra sig om självskadebeteende, ätstörningar, missbruk, andra psykiska sjukdomar eller helt enkelt mår dåligt utan att skada sin kropp eller ha någon slags diagnos) så känns det lite svårt, eftersom jag inte är någon anhörig - men jag kan försöka gå utifrån det min mamma har berättat för mig och vad jag utifrån mitt egna perspektiv kan ge tips och råd om.

Vi börjar med varningssignaler:
- personen i fråga kanske börjar isolera sig. Glider ifrån sina vänner och är oftast för sig själv.
- rör det sig om självskadebeteende kan en signal vara att personen bär långärmat oavsett om det är högsommar ute.
- personen det handlar om börjar att fixera sig vid mat om det handlar om ätstörning. Kollar kalorierna på allting, väger och måttar. Kommer ofta med ursäkter som att "jag har redan ätit hos en kompis" eller gömmer mat kan också vara vanligt.
- är det ett självskadebeteende bakom och du ser något sår som ser märkligt ut kan personen i fråga komma med konstiga bortförklaringar som att någons katt har rivit honom/henne. Eller andra ursäkter som att personen trillat in i en buske eller vad som. Bara för att komma med någon bortförklaring för att få det ur världen.

Ja, dessa varningssignaler tar jag från mitt egna liv. Det ser säkerligen olika ut från person till person men dessa är i alla fall några tecken på att någonting kanske inte riktigt står rätt till.
Det kan också handla om att personen detta handlar om byter vänskapskrets och hamnar i ett umgänge som inte är bra för honom/henne.

Men vad kan man som förälder eller närstående göra för en person som mår dåligt?
Det är verkligen jättesvårt att svara på. Men om jag ska gå från egen erfarenhet så blev jag (ursäkta ordvalet, men) så jävla förbannad på mina föräldrar när de la sig i mitt liv. Om de frågade varför jag inte åt, eller vad det var för något konstigt sår jag hade på armen. Jag skrek ofta på mina föräldrar och kan göra än idag - men det är inte för att mina föräldrar gör något fel - absolut inte, men det är för att sjukdomen slits mellan mig och mitt riktiga jag. Sjukdomen vill inte bli upptäckt och vill kunna fortsätta förstöra, men medan jag själv vill ha all hjälp jag kan få.

Men mina föräldrar har varit ett jättebra stöd och är fortfarande även fast jag inte alltid visar det till dom.
Mitt tips till anhöriga är att vara där. Ta inte till er om personen kanske beter sig otrevligt mot er, det är egentligen inte han/hon som är otrevlig utan det är sjukdomen. Fortsätt att finnas där, och visa att personen alltid kan komma till dig och prata. Försök att inte ställa allt för mycket frågor och krav, utan det är bättre att han/hon kommer till er när personen känner sig redo. (Som jag skrev förut så är det här utifrån mig, det kan absolut vara helt tvärtom från person till person. Eftersom jag inte är någon expert i området så kan jag inte säga att detta är precis vad ni ska göra, utan det är bara mina erfarenheter vad jag känner är rätt)

Har ni inte tagit hjälp innan, gör det! Skolkurator, BUP, vuxenpsykiatrin. Det finns hjälp att få och jag vet att det inte är lätt - men den finns där för att hjälpa och man kan inte som en familj lösa det här själv utan man behöver all hjälp och stöttning om finns. Även som närstående till en person som mår dåligt behöver hjälp och det finns.

Mitt sista tips innan jag publicerar detta inlägget är att ni kan gå in på http://www.shedo.org/, sen kan ni klicka er vidare till fakta där det finns information om självskadebeteende och ätstörningar. Ni kan också klicka er vidare till Hjälp där det finns länkar, telefonnummer och mer information vad ni kan göra.

Var rädda om er!

Varningssignaler

2011-06-20T05:17:00.000+02:00

Skribent: Emelie Jonsson

Tema: Varningssignaler på att någonting inte stämmer

Redaktör: Emelie Jonsson

Under denna veckan tänkte jag försöka rikta mig till anhöriga, vänner och andra som är i nära kontakt till någon som inte mår bra. Vad finns det för "varningssignaler" som visar att någonting inte riktigt stämmer?

Hur kan man som anhörig hjälpa och inte skjälpa?

Jag vet att det säkerligen finns många anhöriga där ute som står med höjda ögonbryn, gråt i ögonen och en känslan av förtvivlan över att sin närstående inte mår bra och kanske undrar vad man ska göra.

Så jag tänkte i veckan ta upp lite varningssignaler, och försöka skriva från min sida vad jag vet och hur jag tänker kring hur andra kan hjälpa.

Men vad vet ni? och har ni någonting att dela med er av när det gäller den här veckan?

Tveka inte på att skicka in en text. Kan vara något om hur ni känner/kände när era nära anhöriga fick veta om att ni mådde dåligt, eller om det finns någon anhörig där ute så kan ju ni alltid skriva något om hur ni märkte att något var fel och hur ni tog tag i det.

Alla texter är välkomna. shedo.blogg@gmail.com

Att bryta sig loss

2011-06-17T22:48:00.000+02:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: I självföraktets grepp
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Tidigare berättade jag hur självföraktet tog mig i sitt grepp. I slutet nämnde jag hur jag stod framför spegeln idag, efter alla dessa år, utan ordet "värdelös" inpräntat i pannan. Ordet som under mer än hälften av min livstid lagt sig så tryggt där. Än idag har jag inte brutit mig loss helt. Men jag är på väldigt god väg. Så, hur lossade jag självföraktets klor kring mina sinnen och min självkänsla?

"Du vet att du är värdefull" sade människor omkring mig efter att stormen dragit förbi.

Orden letade sig in genom ena örat och lämnade det andra. Jag kunde inte ta in det. "Det säger du bara" var min melodi. Självföraktet hade krupit in i varje ven och jag förmådde mig inte ens att lyssna på personen i fråga. Hade jag kunnat förhindra kommande självskador om jag lyssnat? Kanske inte. Kanske var det en process. Att få bort ett flera års långt inlärt beteende genom att någon säger "du är värdefull" är inte lätt då man inte längre litar. Då man är så förblindad av självföraktet. Man tänker just "det säger du bara". Är det en lögn nu helt plötsligt att jag inte är värdelös? kan man tänka.

Det krävdes 1. att människor fortsatte med de viktiga positiva kommentarerna. (Sluta aldrig med det trots att du får höra för den sjuttioelfte gången "det säger du bara"!)

Det krävdes 2. eget, hårt, hårt arbete.

För precis ett år sedan förflyttades jag till vuxenpsykiatrin. Där började min väg tillbaka till ett neutralt tänkande kring mig själv.

Du har säkert hört om det som kallas ett "svart/vitt" tänkande. Med det menas att du är oerhört onyanserad i dina tankebanor. För mig har mitt självförakt slash självkänsla grundats i just icke nyanser. Jag är inte "sämre", jag är "sämst" - om jag fått VG på ett prov. Jag är inte "lite stressad" om jag missat att kolla en vän i ögonen då jag gått förbi, jag är "elak" och "svikare". I precis - allt - tänkte jag på detta sätt. Så en stor del i att jag kommit så långt på min resa är att jag nyanserat mitt tänkande. Jag och min psykolog påbörjade en KBT-lik självföraktshanterings-terapi som har hjälpt mig oerhört mycket.

Vi bearbetade mina barndomstrauman i olika faser. Genom att...

... få mig att förstå att det INTE var mitt fel. En väldigt viktig part. Är det DITT fel att du blir utsatt sätter det oerhörda spår i din självkänsla. Har du blivit mobbad, sexuellt utnyttjad, misshandlad etc. är den första delen i din bearbetning att inse att det INTE är ditt fel.
... gå igenom de svåraste minnena detaljrikt och omständligt, så att minnet i sig skall kännas mindre smärtsamt.
... förminska fördomarna jäntemot mig själv. Här kommer vi till den del jag vill spinna vidare på.

Vad är fördomar? Fördomar är ogrundad uppfattning om något baserat på en osanning. Fördomar är en slags vanföreställning, och i ett självförakt ingår vanföreställningar - fast om dig själv. Du kan alltså ha en fördom om dig själv. I en sådan KBT-inriktad terapi gäller det att minska på fördomarna jäntemot dig själv. Hur gör man då detta?

"Elak". Vad är "elak"? "Elak" är enligt vad jag och min psykolog kom överens om, en "person som med vilje gör en annan människa illa". Okej...
... i ett sammanhang skulle jag då låta bli helt att använda ordet "elak" och istället "jag gör medvetet en annan människa illa". Direkt kunde jag se att detta var en fördom.
Slutsats = jag är inte elak.
Istället ersätter vi det med något annat... Om sammanhanget var det jag nämnde förut, att jag inte såg en person i ögonen då jag gått förbi, vad gjorde jag då, om jag ej var elak? Jo, jag såg inte den här människan i ögonen för att jag var stressad. Elak = stressad? Inte? Oj, då är jag kanske inte elak...
Det går att överföra det här på allt:

Ful = utseende som får andra att rygga tillbaka. Gör någon verkligen det?
Äcklig = bär ständigt på attribut/en klädnad som får andra att rynka på näsan. Gör någon det?

Och så..

Värdelös = har inget att tillgodose världen.

Stämmer detta?
Igår log jag åt en människa som såg ut att bli glad.
Idag hjälpte jag min granne mata katten.
Idag ville en vän träffa mig, fast han inte skulle behövt det om han inte ville.
Etc, etc.

Någonstans där gick det upp ett ljus för mig.
Jag är inte värdelös!

Kärlek och ljus, Yasmine

Då självföraktet tagit över - nu och då.

2011-06-15T12:47:00.000+02:00

Skribent: Yasmine Ejner Lind
Tema: I självföraktets grepp
Redaktör: Yasmine Ejner Lind

Likt många andra ser jag att den verkliga sjukdomen är inte symptomen, handlandet utefter den farliga grunden. Likt en cancersjuk inte kan ta huvudvärkstabletter för sin hjärntumör - måste en stor del av behandlingen läggas på den grundläggande orsaken. För mig, och många andra, startade eller fortsatte sjukdomen - i självföraktets grepp. Det är det denna vecka kommer handla om.

Yasmine Ejner Lind -10

Min psykolog började en dag berätta om metaforen "maskrosen". Den synliga delen av maskrosen - stjälken med blommorna eller "symptomen" - är inte allt som är, bara för att det är det som syns. För att få bort sjukdomen går det inte att klippa av "symptomen", du måste i första hand sluta underhålla växten, och sedan rycka upp sjukdomen ifrån roten.

Under hela mitt liv har jag lärt mig att hata mig själv. Nedvärdering av minsta lilla rörelse, handling och steg. Redan som 8 åring stod jag framför spegeln med sjuttifjorton händer pekandes på mig, visuella pekfingrar som tillhörde mitt självföraktande jag. Borstade håret, om och om igen. Tänk vad lömskt självföraktet kan te sig, det är som att det är ett levande väsen som talar om för en minsta lilla steg. Det började med riktiga händer, tillhörande människor från det föregångna. Men minnet hängde kvar i luften efteråt, och jag kunde nästan se händerna om jag kisade. Rent metaforiskt, hur konkret det än kändes.

Jag var "ful". Jag var "elak". Jag var "konstig".
"Ful" som inte hade varje hårstrå på plats, värdelös som jag var behövde varje steg vara rätt för att neutralisera min mindrevärdhet.
"Elak" som sade "hej" före de andra i ledet, värdelös som jag var behövde varje steg vara rätt för att neutralisera min mindrevärdhet.
"Konstig" som tog sådan tid på mig av anledning att ställa allt till rätta, värdelös som jag var behövde varje steg vara rätt. Varje förbannade lilla steg.

8 år senare stod jag fortfarande där. Värdelös. Men nu hade jag lärt mig tekniker att behärska detta. Jag svälte. Och jag skadade mig själv. Blindheten sade till mig att detta skulle fungera, och då jag väl börjat - var jag fast. Om jag bara lyckas bli minst och smalast, kanske kan jag då finna ett värde i mig själv? Jag trodde det var allt jag var. Det första jag lyckats med helt själv. Att svälta. Att skada. Var det så? Givetvis inte, vet jag nu. Men 16 år gammal var jag så förblindad av självföraktet att allt det sade till mig stämde. Jag var inte längre värdelös. Jag var sjuk. Och jäklar vad bra jag var på detta! intalade jag mig själv.

Psykiatrin såg bara min sjukdom som rösterna, tvångstankarna, depressionerna, ätstörningarna och självskadandet. De gödde min bild av att jag var bra på att vara sjuk. Annars var jag ju bara värdelös. I och med att jag flyttades till vuxenpsykiatrin, en psykosmottagning, såg för första gången någon inom vården mig. Yasmine! Och jag var inte längre "bra" på att vara sjuk. Sjuk var jag - men det är inget att vara "bra" på.
- Vad vill du ha hjälp med? frågade A på mottagningen.
- Mitt självförakt. svarade jag.
Där och då hade jag förlorat hoppet. Jag var stenhårt bunden till mitt självförakt. Det var det jag byggde upp mitt liv efter.
- Det fixar vi, sade A. Och se - det gjorde de!

Ett år senare har jag gått från att ha den allra mörkaste synen på mig själv du kan tänka dig, från det svart-/vita "värdelös" tänkandet och svåra symptom till följd av detta. Till att tycka att jag är okej. Inte världsbäst - det behövs inte - men, okej. Säger jag hej först i ledet är jag inte längre elak, egoistisk, som tar sådan plats och hör sedan. Jag var lite snabb med att säga hej bara. End of story.

Ett år senare står jag framför spegeln. Fortfarande. Helt okej. Helt jäkla okej! Med en borste i handen jag snabbt drar igenom håret innan jag lämnar spegeln för dagens göromål. På väg att bryta mig fri. Jag var fången av mitt självförakt. Idag kan jag fortfarande skönja alla fingrar mot mig, men sträcker på mig så de inte längre pekar på mig. Jag heter Yasmine - och jag kan, jag med!

Känner du igen dig i detta? Är du också fast i självföraktets grepp? Berätta!

Imorgon tänker jag berätta om hur jag bröt mig fri.

Stora kramar och mycket kärlek ifrån mig.

Yasmine Ejner Lind -11

Och mitt leende visste inga gränser

2011-06-01T19:57:00.000+02:00

Skribent: Hanna Pilbom
Tema: Det som får oss att le för ett ögonblick eller två
Redaktör: Emelie Jonsson

Jag älskar musik och något av det bästa man kan uppleva är härliga live-konserter. Högst upp på listan står självklart grymma rock-konserter! Tänk att stå mitt i ett hav av människor framför en scen. Man väntar och väntar och väntar. Först ska förbandet spela sina låtar, sedan är det ytterligare en stund av väntan och till slut drar konserten igång - och det är där och då det magiska börjar. Den underbara magiska känslan av att uppleva musik live - musiken kommer så nära att man blir ett med den. Glädjehopp och glädjeskrik. Weeiiooo weeiiooo!

foto: Hannas privata

Den något suddiga bilden ovan är tagen precis efter Blindsides konsert på Frihamnspiren under EM-festen i Göteborg i augusti 2006. Den konserten kommer jag aldrig att glömma. Det var första gången jag och min yngsta syster Karoline såg Blindside live och vi stod och väntande framför scenen i ett par timmar innan konserten började. Sen, när Blindside till slut började spela den där augustikvällen, blev jag så tagen av lycka att glädjetårar strömmade nerför mina kinder. Och mitt leende visste inga gränser.

Shedo-träffar

2011-05-30T21:54:00.000+02:00

Skribent: Emelie Jonsson

Tema: Det som får oss att le för ett ögonblick eller två

Redaktör: Emelie Jonsson

Att vara medlem i shedo och aktiv på forumet bland annat har sina fördelar. Man kan skriva med personer som upplevt likasinnade saker, som har på ett ungefär samma problem som en själv och som faktiskt förstår mer än vad någon annan som inte varit i samma situation. Man känner sig inte lika ensam om sina problem och man kan peppa varandra till ett bättre liv. För det finns solskenshistorier med personer som faktiskt kommit ur sina sjukdomar och destruktiva beteenden.

Sommaren 2009 var jag på min första träff med shedo. Jag var riktigt nervös, för jag hade aldrig träffat någon av medlemarna tidigare - bara skrivit med de flesta av personerna på forumet så det var ju klart att man var nervös över att komma dit. Jag tänkte flera gånger på tåget ner till Göteborg att jag skulle hoppa av och åka tillbaka för vad hade jag där att göra? Alla känner säkert alla redan och jag kommer stå där som ett fån.

Men jag tog mig faktiskt i kragen, ryckte upp mig och fortsatte min resa. Och när jag klev av tåget och sen träffade shedo-folket så klickade det med en gång. Det kändes som man redan kände varandra, och på ett sätt så gjorde vi ju faktiskt det. Vi hade läst varandras historier, peppat varandra genom forumet osv.

Den helgen i juli, 2009 blev det många skratt och mycket leenden. Man kunde vara sig själv, och det gjorde ingenting om man mådde dåligt och kanske kände sig ledsen för stunden för det var ingen där som dömde en. Alla visste ju hur det var, och man peppade bara varandra och försökte att distrahera tankarna och umgås.

Vi spelade mycket spel och pratade. Och lärde känna varandra helt enkelt.

Jag är så glad att jag blev medlem i shedo och att jag faktiskt vågade åka på träffen & jag fortsatte sen att faktiskt åka på sommarträffen året där på - för jag har träffat många fina vänner som jag längtar efter att få träffa igen.

Att tänka tillbaka på dessa träffar får mig att le. Träffa människor som bryr sig och som vet hur det är att kämpa i motvind.

Tema: det som får oss att le för ett ögon blick eller två

2011-05-30T06:06:00.001+02:00

Skribent: Emelie Jonsson

Tema: Det som får oss att le för ett ögonblick eller två

Redaktör: Emelie Jonsson

När jag har en dålig dag och är i en mörk svacka brukar jag försöka distrahera mig med att kolla på några youtube-klipp som får mig att le och kanske till och med brista ut i skratt.

Jag brukar också kunna leta fram några roliga historier, kolla på "tjuvlyssnat", eller "felsms". Det är sådant som får mig att må lite bättre för stunden och kunna distrahera mig och det är också ett bra tidsfördriv.

Vad brukar ni göra för att få er att le när ni är nere i en svacka? Eller bara få er distraherade och kanske ett bra tidsfördriv.

Skicka in era tips till shedo.blogg@gmail.com så tipsar vi varandra.

Jag kommer i veckan försöka dela med mig så mycket jag kan av mina egna tips,

så håll utkik.

Jag letade fram mina pennor igen

2011-05-29T09:51:00.000+02:00

Skribent: Moa Andersson
Tema: När kreativiteten tar över
Redaktör: Emelie Jonsson

foto: privat

Jag slutade egentligen rita någon gång i högstadiet. Som liten ritade jag jättemycket - så som många barn gör - men när jag blev äldre och brydde mig mer om hur det såg ut var det inte lika roligt längre. När jag började få betyg på bilderna ritade jag nog aldrig utanför skolan och när bildläraren på gymnasiet talade om hur dålig jag var lade jag ner färgpennorna för gott. Trodde jag.

Tills i år.

När jag började må sämre igen i höstas började jag pyssla mer för att skingra tankarna. Det var skönt att jobba med händerna på något kreativt sätt. Jag tittade mycket på teckningar på nätet och önskade jag kunde måla. För ett par månader sedan bestämde jag mig, köpte ett ritblock och nya tuschpennor (som inte var uttorkade, till skillnad från våra gamla). Jag grävde fram akvarellblocket jag fick någon gång runt 1997, och blyertspennorna jag fick under sena tonåren men aldrig ens öppnade. Sedan började jag rita igen.

foto: privat

Det spelar ingen roll om jag ritar bra eller dåligt, bara jag får rita utan att någon kommer med massa kritiska åsikter. Det är skönt att sitta och skapa något med händerna, något jag kanske inte kan göra med en kamera. Skriva och fota gör jag gärna och visar upp, men ritandet är bara för min egen skull. Det kan vara tankar, känslor eller saker från böcker och filmer. Vissa teckningar skulle jag knappt våga visa för någon. De är för privata, föreställer tankar för långt in i hjärnan.

Men jag har dem iallafall i skrivbordslådan.

För mig själv.

Smink och håruppsättningar

2011-05-26T22:57:00.000+02:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: När kreativiteten tar över
Redaktör: Emelie Jonsson

Som jag skrev tidigare i veckan så finns det många saker jag kan göra för att få bort kliandet i fingrarna efter att göra något kreativt. Men i detta inlägg tänkte jag fokusera på smink och hår.

Något jag brukar göra när jag känner att jag behöver göra något kreativt är att sätta mig ner vid mitt sminkbord och bara skapa helt enkelt. Jag testar ett nytt sätt att sminka mig på, testar olika färger och bara har kul med smink helt enkelt. Jag älskar färger och att testa nya sminkkunskaper.

Ibland kan jag söka på internet efter något nytt att testa, vissa bloggare brukar lägga upp videobloggar om olika sminktips som jag ibland brukar testa. Och det är alltid kul att prova något nytt med både smink, men också håruppsättningar. Visst är det tråkigt att se ut precis likadan varje dag - precis samma make-up, och håret precis likadant. Så brukar det vara för mig i alla fall. Så det är kul att prova något nytt och testa olika saker för att se om man passar med det nya.

Varför göra samma sak med håret varje dag, när man kan testa så många nya saker. Både extrema men också helt vanlig vardagslook.

Här får ni lite inspiration från weheartit.com

Fotografera för att få utlopp för det kreativa

2011-05-25T21:22:00.000+02:00

Skribent: Emelie Jonsson
Tema: När kreativiteten tar över
Redaktör: Emelie Jonsson

Att fotografera får mig att stilla kliandet i fingrarna efter något kreativt.
Ibland kan jag gå ute och svära över att jag kanske glömt kameran eftersom jag kanske just vid ett ögonblick ser något som jag bara borde fotografera. Barn som springer och hoppar i vattenpölar, ett äldre par som håller handen, fåglar som flyger över huvudet på mig eller ballonger som lyfter från marken.

Ja ni förstår nog min tankebana. Så här ska jag nu bidra med lite foton. Mest spontana bilder som jag faktiskt är hyfsat nöjd över.

Tema: När kreativiteten tar över

2011-05-24T12:10:00.000+02:00

Skribent: Emelie Jonsson

Tema: När kreativiteten tar över

Redaktör: Emelie Jonsson

Denna veckan tänkte jag att vi ska vara kreativa. Ta fram den kreativa ådran jag tror många av er har, vissa kanske har den framme ofta och vissa av er kanske har den gömd långt bak men försök att plocka fram den.

Det kan vara vad som helst. Du kanske skriver någon text, skicka då in den till oss. Eller du kanske klipper och klistrar? Fotar? eller kanske pysslar du med någonting annat. Skicka in bilder, texter eller instruktioner till något du pysslar med.

Denna veckan kan vi alltså tipsa varandra med kreativa idéer och visa varandra vad som finns att göra för att skingra tankarna. Plocka nu fram den kreativa ådran och inspirera andra och kanske till och med inspirera dig själv med något du inte trodde du kunde göra.

Som vanligt skickar ni in material till våran mail på: shedo.blogg@gmail.com

Hemmaspa

2011-05-22T19:24:00.000+02:00

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Att vara en vän till sig själv
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Jag lovade er läsare att jag skulle uppdatera bloggen varje dag den här veckan för att berätta på vilket sätt jag varit en vän till mig själv den aktuella dagen.

Här i söder är himlen blygrå och regnet har vräkt ner nu under kvällen, ackompanjerade av åskans mullrande. Själv tycker jag det är supermysigt med åska och piskande regn då och då.

Idag har jag varit en vän till mig själv genom att skämma bort kroppen med lite hemmaspa. Jag gjorde en hårinpackning, lade en ansiktsmask och använde mig av en bodyscrub som doftar av persika och mango!

Förut brukade jag aldrig hålla på med sånt här, jag tyckte det var "trams". Men faktum är att när du tar lite extra hand om din kropp så bekräftar du den samtidigt. Ofta tar vi vår kropp och dess funktioner för givet, så visst känns det bra att ge något tillbaka!

Jag önskar jag hade råd att gå till en massör någon gång i månaden, det hade verkligen varit välbehövligt eftersom jag har en tendens att gå och spänna mig. Ett ganska vanligt problem, tänk om vi kunde lära oss att slappna av lite mer. det hade varit en win-win situation!

Hur brukar du ta hand om din kropp? Lämna en kommentar och berätta! :)

Egen tid!

2011-05-20T18:11:00.073+02:00

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Att vara en vän till sig själv
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Jag lovade er läsare att jag skulle uppdatera bloggen varje dag den här veckan för att berätta på vilket sätt jag varit en vän till mig själv den aktuella dagen.

Ett halsband jag gjorde till en vän för ett par månader sen.

Idag har jag varit än vän till mig själv genom att jag spenderat flera timmar med att pyssla med något jag tycker om. Nämligen smyckestillverkning! Jag tycker att det är viktigt att man tar sig tid att få hänge sig åt sina intressen och hobbys, oavsett hur schemat ser ut. Ett par timmars lucka har vi förhoppningsvis någon eftermiddag. Se till att du planerar in någonting som gör dig glad! Ta en promenad och fotografera, ta fram målarblocket, sätt dig och skriv om ett valfritt ämne, träffa en vän eller någonting annat som inte bär etiketten borde eller måste.

Slå bort alla invändningar som smyger sig in i ditt sinne, gör det klart för alla, inklusive de tveksamma tankarna att det här är din tid! Och att det inte spelar någon roll om du inte hunnit dammsuga, eller vikt tvätten! Det finns en morgondag, du kan göra det då.

Här kommer en liten lista som jag har plockat ihop! Helt enkelt lite förslag på vad du kan fylla din egen tid med, jättebra när den där borde-rösten försöker övertala dig att du ändå inte har något intresse eller en hobby, så du kan ju lika gärna städa!

Måla, du behöver inte vara en konstnär för att använda färger!
Skriv om ett valfritt ämne, eller på ett påbörjat skrivprojekt!
Samla ihop gamla tidningar, utrusta dig med en sax och klipp ut bilder, ord och meningar till ett kollage!
Fotografera!
Sätt dig i favoritfåtöljen med en kopp te/kaffe och läs en tidning/bok.
Sticka, virka, sy!
Måla om en möbel, en kruka eller något annat kul!
Gör ett smycke!
Se en film du velat se länge! Se till att ha popcorn, godis, eller något annat! Ja och något gott att dricka!

Fyll gärna på listan med egna förslag i kommentarsfältet!

Ta hand om sig själv när man är frusen och inte riktigt kry.

2011-05-19T20:38:00.024+02:00

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Att vara en vän till sig själv
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Jag lovade er läsare att jag skulle uppdatera bloggen varje dag den här veckan för att berätta på vilket sätt jag varit en vän till mig själv den aktuella dagen.

Den här dagen har varit lång, jag har inte känt mig särskilt kry och har spenderat den mesta tiden nerbäddad i sängen med frossa. Som en vän till mig själv måste jag se till att jag ändå får i mig näring. För om min vän var sjuk hade jag lagat en soppa åt henne, se till att hon dricker vatten för att få vätska i sig. Så det var precis vad jag bestämde mig för att göra. Trotts att jag var frusen och inte hade någon aptit så tog jag mig upp och gjorde en enkel grönsakssoppa.

Det är ett sätt att vara en vän till sig själv :)

Hur har du varit snäll mot dig själv idag? Skriv och berätta och skicka in ditt bidrag till: shedo.blogg@gmail.com

Onsdag: Att unna sig, och skippa måsten och borden!

2011-05-18T21:24:00.000+02:00

Skribent: Elin M. Liljeholm
Tema: Att vara en vän till sig själv
Redaktör: Elin M. Liljeholm

Jag lovade er läsare att jag skulle uppdatera bloggen varje dag den här veckan för att berätta på vilket sätt jag varit en vän till mig själv den aktuella dagen.

Idag unnade jag mig att äta lunch ute på stan med en vän. Det blev bakad potatis, en favorit just nu! :) Enkelt och gott, och det blir lite extra trevligt att avnjuta lunch man inte lagat själv!

Efter lunchen gick vi till Erikshjälpen, där jag bland annat hittade en hel bunt med inredningstidningar som jag köpte! Jag älskar att bläddraÄlskar att bläddra igenom sidor

Jag hade tänkt ta itu med lite hushållsarbete, men jag kände mer för att få bläddra igenom alla sidor med inspiration så kröp jag helt enkelt ner i soffan med en kopp te och gjorde precis det! Disken står kvar imorgon också och att prioritera sig själv före hushållsarbete är väldigt passande vissa dagar! ;)

Hur har du varit snäll mot dig själv idag? Skriv och berätta och skicka in ditt bidrag till: shedo.blogg@gmail.com